När Starenredaktionen pratar om Norrköping brukar vi oftast hamna på Ljura. När Starens läsare hör av sig om favoritstadsdelarna i stan är det andra områden som gäller. Den geografiska spridningen är rätt yvig, men att Saltängen engagerar många är uppenbart. Gamla Saltängen från tiden innan skoporna, alltså.
Kerstin Hedman, kulturpersonligheten från Kalbo, hör av sig med en text om just Saltängen som hennes pappa, Arvid, skrev en gång i tiden. Hon förklarar:
– Som barn bodde han på Saltängen. De måste ha flyttat ofta, men bara inom samma område. Jag känner till kvartersnamnen Nunnan, Munken och Trätan utifrån mina efterforskningar. Det är så synd att man inte ens har försökt att bevara något av det ursprungliga gatunätet. Min son gjorde en liten utflykt för att försöka hitta adresserna han morfar bott på. 'Vet du, jag har hittat en halvmeter med gammal gatsten på den ena adressen!'
Så här formulerade Kerstin Hedmans pappa Arvid sina barndomsminnen från Saltängen:
"Den gamla gränd jag minns den så väl, jag ser den än för min syn, jag ser dem än de gamla kåkar alla. Nicklas bod och Lotta på hörnet där vi fick sockergryn för ören vi lyckades uppsamla. Melbinska gårn där pannan stod på spisen dan i ända och skrål man hörde natten lång. Dit alla langare styrt sina steg måhända, ja, man även kunde få se bylingen ställa sin gång.
Bolagsgårn med dess gömslen, som väl knappast nån mänska visst om, men som vi spårat och hade till bo. Dit vi styrde vår färd när rättvisans hantlangare kom, i form av en portvakt som ville se vårt unga hjärteblo´. 'Gröna Persa' och allt vad de nu hette, vårt skoj de alltid förlät, när vi in genom köksdörren uppgav ett skri. Ibland vi kom som spöken med tysta fjät, för att som det sades, ge kärringen mer energi.
Även jag minns hur vi lekte vid Strömmens strand till våra mödrars ängslan ofta nog. Jag minns Kackel, som ej ägde en tand, och Garvar-Oskar, hur han sprang med sitt knog. Jag minns gränden i sommardag, i vinterkväll den sena, när gaslyktans låga enda ljuspunkten var. Jag minns när farsgubben ofta fick skena efter bror min, som ute ville vara kvar. Den gamla gränd, en idyll den ej kanske var, men min barndomsgränd, som jag alltid trots allt, i mitt minne har kvar".
Det låter som omväxlande, uppsluppen och innehållsrik uppväxt. Trivsam. Nästan i Ljuraklass med andra ord.