– Jag blev uppringd i början av juni av en representant från föreningen De svenska historiedagarna som berättade att jag blivit utsedd till Årets historielärare. Det blev officiellt först nu i oktober och jag fick lova att vara tyst om det fram tills dess. Men jag fick berätta det för de närmaste. Sedan råkade vår rektor tala om det för hela kyrkan under skolavslutningen, men alla kanske inte helt förstod vad det handlade om, säger Leif Carmhagen och skrattar.
Han har jobbat på Hagagymnasiet i Norrköping sedan 1991. Först som samhälls- och historielärare, men sedan historia blev ett obligatoriskt ämne har han kunnat fokusera på sitt favoritämne på heltid.
– Min mormor var en fantastisk historieberättare och jag hade även en oerhört duktig historielärare på mellanstadiet. Men mycket av intresset är nog medfött. För några år sedan berättade jag för en vän att jag har fått mitt historieintresse från min mellanstadielärare. Han frågade då om det var så att även alla mina klasskamrater hade blivit historielärare, men det är ju bara jag som har blivit det. Så visst måste det vara medfött.
Det är just berättandet som trollbundit Leif. När han förklarar berättandes värde och sin kärlek till den lilla människan i historien får han en gnista i ögonen som inte går att tolka som något annat än lycka.
– Ibland, när jag berättar något för mina elever, kan jag glömma tid och rum. Jag kan ha delat upp lektionen och även ha sagt till dem att "nu ska jag prata i 20 minuter". Men sedan upptäcker jag att det gått 35 minuter och att jag inte är färdig. Men jag tror nog att de gillar det, säger Leif och skrattar.
För att kunna bli utsedd till årets historielärare måste man bli nominerad. Leif vet att han har blivit det minst två gånger tidigare. Den här gången nominerades han av en kollega som bland annat samlat in motiveringar från både kollegor, chefer och Leifs nuvarande och gamla elever. Ett arbete som Leif tror har tagit många timmar.
– Jag tror att jag fångar mina elever för att jag verkligen älskar mitt ämne. Historia är inte bara något som har varit. För att förstå varför vi har FN måste man veta att vi hade ett andra världskrig och att FN skapades för att vi ska slippa ett tredje världskrig. Det är också viktigt att förstå att Sverige är så demokratiskt för att vi har vår historia, som fört oss fram till det.
Varför är det viktigt att förstå sin samtid?
– Det handlar någonstans om att ha en grund att stå på. Att förstå varför saker och ting händer och ha en rimlig förklaring till hur saker och ting hänger ihop. Den förankringen behöver vi alla.
En av Leifs stadiga grunder att stå på är familjen. Hans fru och deras två vuxna döttrar. Ingen av döttrarna har ärvt historieintresset, men de har varit tålmodiga med pappas fäbless för kyrkor och slott på barndomens semestrar.
– Det blir en hel del facklitteratur, det blir det. Ofta en faktabok om någon person eller historisk händelse – usch, det låter ju förskräckligt tråkigt så här när jag säger det högt! Men det kommer nya böcker om historia hela tiden och det är ju det roligaste jag vet. På sommaren kan det dock slinka ner en deckare också.
Leif har hållit sig till läraryrket sedan han tog sin examen 1981. "Jag vet inte vad jag skulle göra annars", är hans förklaring till det. När han var ny i yrket var det katederundervisning som gällde. Under årens lopp förändrades det.
– Under 90-talet skulle i stället eleverna själva forska och läraren skulle finnas med lite i bakgrunden, som en handledare. Det är något som jag inte riktigt har trivts med. Jag vet att "katederundervisning" för många är ett negativt ord, men för mig är det ett bättre sätt. Att läraren leder en lektion, presenterar en röd tråd och står för det skelett som eleverna ska ta till sig. Och det passar mig som gillar att stå framför en klass och berätta, säger Leif och ler.
Men så många timmar kvar framför klasser har han inte. Hösten 2020 går Leif i pension.
– Tänk, när jag började var det flera av mina elever som hade syskon som var äldre än mig. Nu skulle jag teoretiskt kunna ha de där första elevernas barnbarn, det är inte klokt. Men jag ser fram emot att få kunna resa lite mer och göra sådant man annars inte har hunnit.
Du kanske till och med kommer kunna läsa en deckare under vinterhalvåret?
– Ja, varför inte.