Johan Landstedt är kanske den inom Norrköpings kommun som har bäst överblick över hur utbredd människohandeln och prostitutionen är i kommunen. Han var till nyligen en av tre koordinatorer i Region Öst – det vill säga Östergötland, Sörmland och Jönköpings län – som jobbade med frågorna.
– Det finns ett stort mörkertal. Men människohandel och människoexploatering är vanligare än vad de flesta inser, säger han.
Han har mött många människor som finns i Sverige för att jobba och som gör det under miserabla förhållanden. Prostituerade som har sex med östgötska män flera gånger varje dag. Restauranganställda som sover i ett hörn på sin arbetsplats. Människor som inte syns utåt, men som skalar potatis i de bakre regionerna av restaurangen.
– Man ska veta att det här ofta är människor som inte vet vad man kan göra för att komma åt den som utnyttjar dig. Man tror att man behöver pengar för att betala polisen. Man vet inte att man kan få hjälp med advokat. Man litar inte på samhället. Min uppgift har varit att berätta hur det är här i Sverige. Att försöka nå fram till den som är utsatt så att det går att komma åt brottsligheten. Plus förstås att ge stöd och hjälp till den utsatta, säger han.
Vad har den som vittnar att vinna på det?
– Det är en vanlig fråga. Jag tror att det gäller att låta den som vill berätta få betänketid och också erbjuda en chans till att komma ur exploateringen. Det kan handla om att ge rimliga möjligheter att återvända hem. Men också om att få skydd i hemlandet om så behövs. Grunden är att skapa ett förtroende för svenska samhället. Att fler törs och vill anmäla när man blir utnyttjad, säger han.
Johan Landstedt betonar att kommunerna har det yttersta ansvaret för de som vistas där. Det gäller oavsett om de är svenska medborgare eller inte och vare sig de lever innanför eller utanför samhällets system.
Han sätter frågetecken kring hur kommunerna håller sig informerade och arbetar kring de individer som befinner sig inom kommunens gränser och som är utsatta för brott eller lever under svåra förhållanden. Han ser också brister i samhällets arbete mot människohandeln.
– Det kan vara framgångsrikt när olika myndigheter samarbetar. Men det är svårt att få någon fälld. Det är som om det ska vara ”perfekta” brottsoffer där allt är dokumenterat för att framgång ska nås. Verkligheten är sällan så, säger han.