– Ja, livet känns fantastiskt och jag känner en stor tacksamhet, det är därför jag varje kväll skriver en tacksamhetsdagbok, säger hon.
Men så har det långtifrån alltid varit i Hilda Nilssons liv. Hon visar bilder i sin mobil när det var som värst. När hon inte bestod av mer än skinn och ben. Hon berättar ogärna vad hon vägt som minst, eftersom "det kan sporra andra med ätstörningar".
– Det började egentligen när en pappa sade att jag var för stor för min häst. Det var när jag gick i sexan. Då ville jag sluta växa, minns hon.
Det ledde henne in på en mer allvarlig kroppsfixering. Och här menar hon att skolan var en "bra" grogrund. Här frodades elaka kommentarer.
– De som fått bröst retades för det, och jag som var platt kallades plankan, säger hon.
Det toppades med ett dåligt självförtroende där modellernas ideal var en måttstock.
– Jag plockade det bästa av varje modell och gjorde det till ett ideal för mig. Men det är ju en falsk verklighet, konstaterar hon.
För att kompensera det dåliga självförtroendet försökte Hilda vara alla till lags. Hon ville få bekräftelse. Att var duktig i skolan, ha en snygg kropp och på sikt tjäna en massa pengar.
För att få den där snygga kroppen började hon att träna väldigt hårt. Och undvika livsmedel som hon läst sig till skulle göra henne tjock.
– Jag sprang och sprang, för när jag gjorde det blev jag till slut så trött att jag inte orkade möta mina känslor. Och när jag såg att jag gick ner i vikt fortsatte det, berättar hon.
Första året på gymnasiet tog Hildas problem fart på allvar. På sommarlovet blev hon tvångsintagen på psykiatriska kliniken i Linköping. Hjärtat höll på att stanna.
– Men allt som läkarna sa gick in i mitt huvud och ut igen. Även om jag just då kände mig jättetacksam för att jag fick hjälp. Jag ville verkligen inte vara sjuk. Jag ville leva, säger hon.
Och så här kom hennes liv att se ut fram till mars förra året. In på sjukhus och ut igen. Vid ett tillfälle låg vilopulsen på 27.
Vid nyår för drygt ett år sedan var Hilda så smal och nedsatt att hon tvångsomhändertogs och hämtades av polis. Men precis som tidigare pratade sig Hilda ut från sjukhuset den här gången också.
– Jag övertygade hela tiden läkarna om att jag mådde bra. Men jag blev ju inte bra. För fokus låg hela tiden på att få mig att äta. Men ingen tog egentligen itu med problem som orsakat allt det här. De känslor jag bar på. Det var som att trycka ner en badboll under vattenytan och så plötsligt släppa upp den, fortsätter hon.
De hårda tvångsrelaterade träningspassen fortsatte. En period sprang hon 1,2 mil varje dag. Till slut fick hon hoppa av gymnasiet och anorexin övergick i bulimi.
– Det var som att leva, men att ändå aldrig vara närvarande, förklarar hon.
Så här kunde Hildas liv ha fortsatt. Men vändpunkten kom en dag i mars förra året. Under en av sina tvångsmässiga promenader råkade hon lyssna på en podd med Oprah Winfrey.
– Det handlade om att ta ansvar för sitt eget liv. Jag stannade upp och lyssnade och kunde inte gå ett steg till. Det var precis det här mitt liv handlade om. Att jag måste ta ansvar för mitt liv, ska en förändring ske kan inte andra göra det åt en, säger hon.
Insikten fick Hilda att vända om och gå hem.
– Då började jag helt plötsligt också känna smärta i kroppen. Innan hade jag inte känt något. Det blev vändpunkten. Jag ser det som jag fick en andra chans och den tog jag, tillägger hon.
Sedan dess har Hilda målmedvetet kämpat sig tillbaka. Hon har inte vägt sig sedan dess och har nu ett normalt förhållande till mat. Hjärtat som varit farozonen har nu normala värden.
– Har man en sämre dag ska man inte tror att man börjar om på noll igen, utan isolera den dagen, eller den veckan och gå vidare, tillägger hon.
Hilda har också fått stor hjälp av en hälsocoach med inriktning på det spirituella.
– Meditation och yoga har till viss del räddat mitt liv. Jag har blivit närvarade och fokuserar på kärlek och inte på hat mot min kropp. Det gör att även jag kan sprida kärlek vidare. Det kunde jag inte förut. Jag var tom på det, säger hon.
Hilda är på god väg att starta ett eget yogaföretag och skriver just nu på en bok om sin "resa". Målet är också att ge sig ut och föreläsa. Hon vill hjälpa andra som drabbats av samma sjukdom som hon.
– Jag vill berätta om det som är viktigast, kärlek, lycka och att skratta. Framgång sitter inte i att ha A i alla ämnen eller i magrutor, säger hon.