Måndagen den 9 december 2013. Hästen stegrar sig blixtsnabbt med 21-åriga Tilda Schönbeck på ryggen under ett av hennes arbetspass som beridare. När hästen slår över hamnar Tilda under dess tunga kropp.
–Jag låg kvar på marken och försökte röra på benen men det gick inte och jag kände en enorm smärta i ryggen. Ambulansen kom och jag fördes till Malmö lasarett, säger hon.
Nu är Tilda 23 år och NT träffar henne i början av mars i år.
Det har gått över ett år sedan olyckan inträffade och hon sitter fortfarande i rullstol. Hon har äntligen fått påbörja en intensiv rehabilitering på Rehabmedicinska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping.
Men planerna på en ryttarkarriär utomlands är långt borta. Den som hon såg framför sig när hon tackade ja till anställningen som beridare hos en av landets mest meriterade ryttarprofiler. Tilda hade upptäckts när hon gick beridarutbildningen på Flyinge, landets främsta ryttarutbildning.
Så låg hon då i stället på Malmö lasarett. Ultraljud och röntgen visade att hon brutit två kotor i ländryggen. Mer än så upptäcktes inte då.
– Jag fick veta att det var skelettskador och att det skulle vara läkt inom ett halvår. Efter en vecka flyttades jag med ambulansflyg till Vrinnevisjukhuset i Norrköping, säger hon.
Då visste hon inte att hennes livsresa fram till i dag skulle bli ett envist kämpande med ilska och mycket tårar för att få rätt vård och rätt rehabilitering.
– Jag har fått tvinga mig till vissa undersökningar. Det tog två veckor innan jag fick en magnetröntgen av ryggen. Jag hade sådan smärta och ingen förstod varför. Röntgen visade kraftiga blödningar och svullnader mellan kotorna som tryckte på nerverna, säger Tilda.
Men fortfarande var det ingen som visste hur omfattande hennes skada egentligen var. Att den var allvarlig förstod hon själv eftersom hon nästintill var sängliggande i ett halvår.
Under den här tiden övergick rehabiliteringsansvaret från landstinget till kommunen. En sjukgymnast kom hem till familjens villa i Västra Husby, där Tilda numera bor, trots att det inte är särskilt handikappanpassat. Sängen står i vardagsrummet och när Tilda ska duscha måste hennes pappa bära ner henne till duschen i källaren.
– Vi får inget bidrag för att handikapp-anpassa eftersom det anses att min skada nog inte är bestående, säger Tilda.
Men träningen med sjukgymnasten gav inget resultat.
– Sjukgymnasten slutade till och med att komma, säger hon.
Hon upplevde att kommunen inte reagerade tillräckligt.
– Jag borde ha fått en remiss till specialistsjukvården. I stället fick jag och mina föräldrar fixa det, men vi fick avslag eftersom jag inte hör hemma någonstans. Inte på ortopeden för där har man brutna ben och inte på ryggkliniken. Min skada ligger utanför ryggmärgen, även om jag har samma symtom som en ryggmärgsskadad, säger hon.
Efter att Tildas mamma flera gånger ringt till landstingets Rehab öst kunde Tilda skrivas över dit och träningen började ge resultat, även om det saknades maskiner anpassade för just Tildas skador.
Samtidigt kämpade Tilda för att få en undersökning av vänster knä eftersom hon inte märkt av någon förbättring alls.
– Men det drog ut på tiden och inget hände. Till slut fick vi vända oss till en privat-läkare, säger hon.
I dag är Tildas vänsterben i stort sett fortfarande förlamat, men nu vet hon orsaken och omfattningen. Beskedet fick hon först för någon månad sedan.
– Jag har krosskador på nervrötterna mellan de brutna ländkotorna. De säger att jag nog kommer att kunna gå men att jag förmodligen får leva med smärtan. I dag begränsar den allt jag gör. Jag äter över 20 smärtstillande tabletter om dagen, säger hon.
Och vistelsen på Rehabmedicinska klinken där hon nu påbörjat sin träning var inte heller en självklarhet. Tilda har varit där tidigare.
– Då sade läkaren att min smärta bara sitter i huvudet. Jag blev helt knäckt. Hur kunde han säga så?
Så fick hon ytterligare en möjlighet. Den här gången såg de svart på vitt vad Tilda har för besvär och hon får den träning hon behöver.
Hennes förhoppning är att på sikt kunna vara tillbaka i hästsadeln. Hon har provat att skritta i lite långsamt tempo.
– Det är underbart, men det kostar, jag blir sängliggande efteråt, säger hon.