Videon är inte längre tillgänglig
Just nu pågår utställningen "Norrköping river" på stadsmuseet som, bland annat, tar upp hur rivningarna påverkar stadsmiljön och kulturarvet. I anslutning till utställningen får besökarna notera sina egna synpunkter i frågan på små gula post-it-lappar som sedan sätts upp på en av museets väggar.
En hel vägg är tätt lappad vid det här laget och åsikterna är många med "rädda kulturarvet" som ett sorts genomgående och dominerande tema.
Stadsantikvarie Hanna Domfors på Norrköpings kommun har tagit del av budskapen och ger många av de anonyma rösterna rätt.
– Ett hus från 1700-talet som försvinner i en sanering eller får förfalla är borta för alltid, säger hon. Det kan vi aldrig någonsin återskapa igen. Därför är det oerhört viktigt att vi vårdar och är rädda om dessa gamla byggnader som ännu återstår. Kanske till och med tillåter oss att utveckla de kulturhistoriska platserna.
– Nu har vi bara sammanlagt 37 1700-talshus kvar och antalet kan bli ännu färre på sikt. Trädgårdsmästarbostaden på Händelö gård står och förfaller och det finns en oro för vad som ska hända med det gamla kronospinnhuset när fängelset byggs om till bostäder.
Peter Carelli på Arkeologerna vid Statens historiska museer har samtidigt gjort en grundlig inventering av Norrköpings äldsta bebyggelse i samband med ett pågående bokprojekt om stadens tidigaste historia. Den handlar i första hand om bostadshus av trä och visar på ett dramatiskt tapp genom åren. När Nordiska museet gjorde en sammanställning i Norrköping åren 1944–47 fanns 103 bostadshus från 1700-talet bevarade i stadskärnan. 1971, vid nästa räkning, var siffran nere i 46 hus och i dagsläget landar den på 25 hus.
– Det handlar om ett kontinuerligt naggande i kanten, konstaterar Peter Carelli. Det blir rätt mycket när åren går.
Listan med 37 återstående byggnader bygger på en annan mätmetod och tar inte bara upp bostadshus i trä utan även stenbyggnader med varierad funktion. Som Johannisborgs slottsruin (från 1663) och kvarteret Ruddammen (1796) vid Nya torget som bland annat inhyste stadens fattigvård under 1800-talets senare del.
– Norrköping har alltid förändrats och ska fortsätta att förändras, säger Hanna Domfors. Samtidigt är det här alarmerande siffror man bör fundera över. Och kanske vara rädd om de få husen som ännu återstår. När Norrköping nu är inne i ett såpass expansivt skede med mycket nybyggande och förtätande av stadsmiljön är det viktigt att man samtidigt är särskilt uppmärksam på de riktigt gamla miljöerna. Ibland är det bara ren okunskap som ligger bakom rivningen av ett hus som kanske kunde ha bevarats.
– Mantrat i dag är förtätning. Men staden sanerade ju bort gyttret en gång i tiden för att skapa ordning och reda och för att få in ljuset mellan fastigheterna.
Hanna Domfors påpekar att hon, som stadsantikvarie, bara är rådgivande när det uppstår frågetecken i förhållandet mellan äldre miljöer och nya byggprojekt. Hon säger att hon strävar efter att alltid vara balanserad i sina råd.
Förslagen på de gula lapparna – allmänhetens röst – på stadsmuseet är desto mer rakt på sak.
"Riv inte", lyder en uppmaning.
"Lär er byggnadsvård istället", en annan.
– Vi har fått in jättemånga vettiga tankar, säger Hanna Domfors. Bara det att så många tycker till vittnar om att det är frågor som engagerar.