– Ja, det var verkligen en kamp, suckar Wiwi när hon dukar fram fika i radhuset i Krokek.
För bara några månader sedan vårdade hon både sin demenssjuke man Pelle och sin 94-åriga mamma Kerstin Johansson här, efter att Kerstin nekats plats på äldreboende. Det var tufft. Nu är hon ensam kvar.
Hennes kamp gjorde henne till en kändis, en förgrundsfigur, och den gav resultat.
– Jag tror att de flesta människor tänker att man inget kan göra, men det kan man. Man får inte vara rädd för att säga vad man tycker.
Det är det råd Wiwi vill ge.
Läs också: I dag läggs deras verksamhet ner
Wiwi var, precis som många andra, engagerad i kampen för att rädda kvar den kommunala personalen på träffpunkterna. Samtidigt kom förslaget att lägga ner dagverksamheten för demenssjuka i Krokek, en verksamhet som påverkade hela livet både för de sjuka och deras anhöriga. Den verksamheten hade inte lika många tillskyndare och de som fanns tyckte inte att de blev lyssnade på. Wiwi ringde till NT.
– Jag bara kände att det var läge att ta till media. Det är fruktansvärt att man ska behöva känna så. Jag trodde ju att det skulle gå utan att man behövde vara obekväm.
Har du känt dig obekväm?
– Ja, det har jag. Jag känner att de på kommunen tycker att jag har varit lite jobbig.
– Men det kanske mest är min egen känsla, lägger hon till efter en stund.
Läs också: Kerstin har rätt till äldreboende
Wiwi blir fortfarande arg när hon tänker på hur de demenssjuka, deras anhöriga och personalen behandlades. Sedan togs beslutet tillbaka bara några dagar innan Gläntan skulle stängas.
– Och då tror jag inte att politikerna förstod hur illa de hade gjort oss. Om de vore smarta skulle de ha lyssnat mera på de anhöriga och på personalen.
Det gäller äldrevården överhuvudtaget tycker hon. Politiker lyssnar för lite på äldre, anhöriga och personal.
Hon har kämpat på.
– Men jag har inte varit ensam, säger hon och berättar om personal, andra anhöriga, många kunniga och engagerade personer som varit med och som har hjälpt henne att våga.
Läs också: Över tusen namn för äldrevården
Hon har ställt upp och berättat i direktsändningar i SVT, i TV4 och i P4 Östergötland. Hon har varit med i fler TV-inslag och i fler tidningar än hon kommer ihåg på rak arm. Pärmen med urklipp är sprängfylld. Där finns bland annat tidningen Allers som utsåg henne till en av förra årets tio Allerskvinnor.
– Och jag har en liten hög, säger hon visar all post hon fått från människor som vill tacka för att hon bidragit till att få igång en debatt om äldrevården inte bara i Norrköping, utan i hela landet.
Det händer att hon stoppas på stan.
– Det känns konstigt.
Reaktionerna har bara varit positiva, men själv blir hon fortfarande upprörd över berättelser hon får höra och hon kan inte sluta att engagera sig bara för att Pelle och Kerstin nu har det bra.
Läs också: Nya uppgifter bakom beslutet
I oktober flyttade Kerstin in på äldreboende i Söderköping i oktober. Hon trivs där.
Pelle, som blivit allt sämre, har nyligen fått en permanent plats på ett demensboende i Krokek. När Wiwi berättar om det, och räknar ut att de varit tillsammans i 56 år, kan hon inte hejda tårarna.
Efter månader av ständigt vårdande blev Wiwi ensam i huset. Först blev hon sjuk. Så småningom började hon kunna sova på nätterna. Nu är radhuset sålt för att hon ska klara både Pelles avgift för demensboende och sina egna kostnader. Hon letar lägenhet i Krokek, men har en tillfällig lösning i väntan på det.
– Sedan kanske det ska vara lugnt ett tag, säger hon utan att låta särskilt övertygad.