Läs mer: Anställda slog och sparkade boende.
– Personalen har skadat honom så pass mycket att han behövde mer medicin än vanligt för att hans vardag skulle fungera. Han blev oroligare, säger hon.
De är mammor till var sin ung, vuxen son som bor på det gruppboende som vi tidigare skrivit om efter att allvarliga missförhållanden uppdagats där.
Båda mammorna hade redan tidigare börjat tycka att boendet inte var så bra längre.
– Men något sådant här fanns inte ens på kartan, säger de.
Sönerna har olika diagnoser. Deras behov av hjälp och stöd ser olika ut, men de har det gemensamt att de inte klarar vardagen utan hjälp från andra. Därför bor de sedan många år på ett så kallat LSS-boende, där personalen ska ge var och en av dem som bor där just det stöd som han eller hon behöver.
En av sönerna sitter i rullstol och behöver hjälp med precis allting.
Han har inget språk, men hans mamma vet att han förstår mer än man kanske tror.
– Man måste känna honom väl för att tolka honom, säger hon.
Med bilder går det lättare att kommunicera och att förbereda honom på olika saker som ska hända, men en dag upptäckte hon att personalen på boendet hade lagt bort hans kort med bilder. När hon frågade varför fick hon till svar att de ändå inte använde dem. Han satt ofta ensam framför tv:n i sin rullstol om hon kom och hälsade på oanmäld. Han kunde sitta där och frysa så att han var alldeles knottrig. Om hon till exempel frågade personalen om han varit ute fick hon ofta svaret att den hon frågat inte visste.
– Jag har känt att jag har velat rädda honom därifrån och jag har gråtit. Vi var på väg att försöka flytta honom, säger hon.
Hon undrar hur hans situation skulle ha sett ut i dag om han hela tiden fått hjälp att hålla kvar färdigheter och utvecklas efter sin förmåga.
Den andre mammans son kan göra en hel del själv, men behöver bli "påputtad", som mamman uttrycker det.
Hon hade sett blåmärken på sin son och frågat om dem, men av personalen fått svaret att han cyklat omkull. Hon hade reagerat på att personalen inte gav sonen den hjälp han behöver till exempel för att sköta sin hygien och på att han släppts ut att cykla på egen hand, trots att han inte kan ha någon koll på trafiken.
Nu har hon fått veta att han har blivit utsatt för våld. Precis vad han har utsatts för vet hon inte. Han har svårt att berätta och hon inser att det kan ha hänt saker bakom en stängd dörr.
– Jag tänker på hur han ser ut när han är rädd eller ledsen, säger hon.
Det här är två mammor som har känt varandra länge eftersom deras söner vistats på samma boende under många år.
– I början var det ett superbra boende, säger de.
Men chefer kom och gick. För mammorna är det svårt att tänka på att deras barn kan ha haft det illa under flera år, utan att någon utanför boendet upptäckt hur det var.
– För ungdomarna blev det väl ett normaltillstånd, säger en av dem.
De pratar om förtroende.
– Man lämnar sina ungar med förtroende. Det gjorde vi ju faktiskt, säger den ena och den andra nickar bekräftande.
De berättar om sina barn och hur fantastiska de är på många sätt. De pratar om sina barns rätt att flytta hemifrån, precis som andra unga vuxna, och de konstaterar att de själva heller inte kan ta hand om sönerna resten av deras liv.
Länge hade de förtroende för personalen på boendet.
– Vi har tittat dem i ögonen. Vi har varit öppna mot dem, skrattat och pratat och sedan har de stängt dörren, säger en av mammorna.
Båda hade tagit upp saker med personalen som de inte har varit nöjda med och inte tyckt att de fått så mycket respons.
Den allra första informationen från kommunen var knapphändig. Vartefter har bilden klarnat något. Mammorna pratar om försumlighet och om det de tycker bara kan kallas fysisk och psykisk misshandel.
Efter att missförhållandena uppdagades tycker de att kommunen agerat på ett bra sätt. Personal lyftes bort. Andra kom i väntan på fast personal till boendet. Det är en svårighet i sig för sönerna som har behov av rutin och struktur.
De har förstått att det heller inte fanns några skriftliga rutiner och genomförandeplaner, så som det alltid ska göra i sådan här verksamhet.
Känner ni att ni kan lita på de nya i personalen?– Det sitter väldigt fast nu att man inte törs släppa taget. Jag ringer oftare än förut och jag har honom hemma oftare. Egentligen vill jag inte ha honom kvar på boendet, men jag börjar se att de gör ett fantastiskt jobb där nu, säger en av mammorna.
– Jag har ett jättestort förtroende för dem för jag märker att de har rätt inställning och kunskap, säger den andra.
Vad tror ni krävs för att säkerställa att det här inte händer någonstans igen?– När man anställer måste man kolla polisregistret, utbildning och erfarenhet, säger den ena mamman.
– Det handlar om allmän lämplighet också. Man måste bli bättre på att bedöma människor, chefer måste vara tydligare i sitt chefskap, det behövs handledning och insyn. Jag tror att cheferna är för lite på sina enheter, säger den andra.
Hur mår era barn nu?– Jag tycker att han är mycket gladare och mycket piggare i ögonen, mera med, och då känner jag att de har stulit flera år av hans liv, säger mamman, vars son sitter i rullstol, och hon blir ledsen när hon tänker på hur mycket han förlorat.
– Det börjar bli lite lugnare, säger mamman till sonen som utsatts för våld.
För henne känns det oerhört viktigt att den polisanmälan som gjorts leder till åtal, rättegång och dom.
– De ska ha sitt straff. Ungdomarna ska ha upprättelse.