Det var ont om yngre publik men cirka 1300-1400 personer befann sig i publiken för att avnjuta kvällen. Picknickfiltar och campingstolar var spridda i gröngräset och inhägnaden vid öltältet var fylld.
De flesta tycktes ha kommit för att se Jerry Williams som i sin glittriga kavaj och röda boots räknade in låtarna.
Till en början gungade det stilla bland åskådarna och Martin Stenmarck försökte förgäves få igång publiken men efter en halvtimme blev det bättre. När Jerry Williams drog igång Who´s gonna follow you home vaknade fansen till och mot slutet av kvällen var det riktigt ös. Man kan undra varför det tar sådan tid för Norrköpingsborna att komma igång, kanske berodde det på kylan.
Fatboy showade med härliga riff som fick publiken att njuta och gitarrsolon som spelades bakom ryggen imponerade.
Klassiker som Hey litte sister och Wake up little Susie spelades och artisterna agerade väldigt mycket mot varandra och stundtals inte alls med publiken. Utstrålningen växlade mellan bra och mindre bra men för det mesta flirtade, rockade och charmade ensemblen.
När Stenmarck drog i kavajkragen och sjöng Real Wild Child tillsammans med Karin Wistrand fängslades åskådarna. Anna Sise var ett energiknippe kvällen igenom och sjöng med en stark röst, och mycket attityd.
När Martin Stenmarck sjöng Jag kommer inte hem jublade publiken och hakade på genom hela låten. Kvällen bjöd på rock´n roll i parken och fiskmåsarna flög över kvällshimlen.
Det var ingen megashow, men det var en mysig kväll med skönt gung. Framåt slutet kunde man se kärleksfulla par som höll om varandra, dansade och sjöng. Det var underbart, även om underhållningen kunde ha innehållit lite mer klädbyten och show.
När Jerry Williams avslutade ropade publiken troget "En gång till!" Ensemblen äntrade scenen en sista gång och självklart drog Williams igång. Vickade på höften med handen bakom örat, han trixade med stativet och sjöng I Can Jive! Publiken hoppade och glädjen spreds över hela Lejongropen. Det var en underbar avslutning på kvällen.