När man kliver in genom porten där Rolf och Berit Ahl bor kan man inte annat än förvånas över det första man ser. En fontän i entrén, vilket konstigt hus har det? Ett ”ekologiskt hus” från 1996, visar det sig. Huset var en satsning av dåvarande fastighetsägare. Det skulle bli framtidens hus.
Riktigt så blev det inte.
Rolf och Berit Ahl har bott i Hageby i snart 60 år. Förutom i det ekologiska huset har de även bott i andra delar av Hageby. De berättar att stället har förändrats en del under alla år, men bara till det positiva.
– Vi har alltid sagt att de får bära oss ut härifrån, säger Rolf.
När man kommer in hos Rolf och Berit möts man av glädje. På väggen i hallen hänger gamla tavlor med bilder på tidigare generationer och släktingar, vissa av bilderna är från 1800-talet, enligt Rolf.
Det speciella med Rolf och Berit är att de har varit gifta i snart 65 år. Paret gifte sig 1954 och har hållit ihop sedan dess. De träffades på ett av Norrköpings dåvarande inneställen, Folkborgen. Rolf berättar att det var kärlek vid första ögonkastet och Berit stämmer in.
– Ja, du var så ung och snygg, säger Rolf, men räddar snabbt upp det och utbrister ”vilket du fortfarande är!”
Plötsligt kommer han ihåg något.
– Lionel Hempton var där och spelade en gång, då var vi där, säger han med glädje.
Det var en annan tid.
Med allt har inte alltid varit en dans på rosor. Livet har varit en resa mellan glädje och sorg, i vanlig ordning. Rolf berättar om en händelse som kunde ha förändrat deras liv.
– Det var tidigt 70-tal och jag var ute med armén och tränade, vi skulle vara borta i cirka 30 dagar. Vi skulle ju försvara Sverige mot ryssen. Hur som helst fick jag väldigt ont i magen och mina vänner tog mig till sjuktältet. Läkaren sa att jag hade magkatarr, men det stämde inte.
– Till slut blev jag skickad till fältlasarettet i Åtvidaberg. Där tog jag mina kläder, satte mig i bilen och åkte hem. Jag slängde mig i badkaret och kände en stor lättnad.
Han fortsätter. Det går nästan att ta på inlevelsen i hans berättande.
– Men jag mådde fortfarande dåligt, därför tog jag tempen. Det visade sig att jag hade 41 graders feber. När jag väl kom till sjukhuset visade det sig att jag hade en brusten blindtarm och var i magen. Det var tydligen 50/50 om jag skulle överleva eller inte, säger han.
Berit berättar att det första hon gjorde efter att Rolf kommit hem var att slänga alla hans kläder. För de luktade äckligt. Hon säger att det var förfärliga tider, men att hon blev glad över att Rolf kommit hem.
– Vilka livshistorier ni får höra, ni journalister!, säger Berit spontant.
Hon visar runt. Det finns en historia bakom det mesta i lägenheten. På väggarna hänger tavlor som hon och Rolf har målat. På deras uteplats växer en rosenbuske som ger minst 80 rosor när den är fullt utblommad. Rolf följer efter och flikar in med egna historier när tillfället ges.
Väl tillbaka vid köksbordet berättar de om livets höjdpunkt. Att få en familj. 1959 fick de sin första dotter och 1961 sin andra.
De berättar att de var avundsjuka på kompisar som kom och drog på barnvagn.
– Vi hade kämpat länge för att kunna bilda en familj. Det var en enorm lycka när vi fick egna barn, säger Berit.
Samtalet fortsätter. Paret kommer in på den stora frågan: hur klarar man att leva 65 år med varandra? Svaret är inte självklart och Berit berättar att de kanske helt enkelt var gjorda för varandra.
– Vi är en bra matchning. Vi har haft samma intressen och hobbys. Det kanske är därför vi varit tillsammans så länge. Det enda vi inte har gemensamt är att Rolf spelade bridge ett tag, säger Berit och skrattar.
Men det finns andra nycklar.
– Sen gör Rolf frukost varje morgon, det är en bra egenskap, fortsätter hon.
– Alla andra måltider är jag bosatt i diskhinken, säger Rolf och skrattar.
Trots att det funnits motgångar säger Berit att de aldrig har bråkat, de har inte ens skällt på varandra. Med glädjetårar i ögonen försöker hon förklara hur allt bara klickar, hur bra de funnit varandra.
Paret har inga planer på att lämna det ekologiska huset i Hageby. Även om huset inte levde upp till fastighetsägarens förväntningar trivs Rolf och Berit bra. Rolf berättar att huset hade en del unika egenskaper och skrattar.
– Toaletten skiljde på urin och bajs. Sen var det någon bonde som fick komma och ta hand om det. Det var inte hållbart i längden.