Sommaren 2009 åkte en hundägare med sin skadade hund till veterinären. Hunden, som hade skadat framtassen, blev sövd och undersökt och eftersom kliniken saknade röntgenapparat nöjde sig veterinären med att linda framtassen. Enligt veterinärens bedömning var det ändå ingen större fara med tassen.
Men några dagar senare hade hunden fortfarande ont och hundägaren bestämde sig därför för att ta hunden till en annan veterinär. Där röntgades hunden och det konstaterades att den hade två komplicerade frakturer och att den omedelbart måste opereras.
En specialist konstaterade sedan att benet redan hade läkt felaktigt och att det inte fanns mer att göra, men att det hade varit möjligt att rädda tassen om man redan vid det första veterinärbesöket hade konstaterat att en operation var nödvändig.
Specialisten upplyste hundägaren att skadan skulle innebära ett fortsatt svårt liv för hunden, varför man beslutade avliva den.
Veterinären menar att han visst sa att tassen kunde vara bruten och att hunden behövde undersökas med röntgen, men att hundägaren då berättade att hon samma dag tecknat en djurförsäkring och var orolig att den inte hade börjat gälla, eftersom hon inte skulle ha råd med röntgenkostnaden.
Hon ska därför ha frågat vad som skulle hända om hunden inte behandlades. Enligt veterinären ska han då ha svarat att även om benet läkte snett skulle hunden ha bra förutsättningar att leva ett normalt liv.
Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård anser att veterinären, eftersom han enligt sina egna journalanteckningar misstänkte en fraktur, aktivt borde ha agerat för att hunden skulle få komma till en klinik som hade möjlighet att röntga hunden. Det framgår inte heller att han rekommenderat röntgen.
Dessutom anser nämnden att veterinären gjorde fel som skickade hem en så liten hund endast tolv veckor gammal, medan den fortfarande var sövd. Veterinären får därför en erinran, en mildare form av varning.