Att skriva är som att gå på vattnet. Så uttrycker sig Lars Norén och så bjuder han in läsaren i sin dagbok nummer två, En dramatikers dagbok 20052012, som nu kommer ut, 1 440 sidor av tankar, vardagsbestyr och känslor. Sorgen över att åldras, glädjen över sin yngsta dotter som kommer till världen ett av dessa år. Mycket handlar naturligtvis också om teater, om regiarbetet och skapandet av nya pjäser där hans inåtlyssnande och inväntande av rollgestalternas repliker eller tystnad ges språkdräkt och form.
Att läsa Norén är inte som att gå på vattnet, det blir snarare ett tillstånd. Författaren går vid ens sida och omvärlden relateras till hans texter. Kasten mellan det triviala, måltiderna, trädgårdsbestyren i Bryor på Gotland, inköpen av oändligt många svarta linnekostymer, lekarna med dottern och de djupgående resonemangen om Heideggers filosofi, Varat och tiden och dennes kopplingar till nazismen, de politiska analyserna av världshändelserna, förhållandet till hustrun kallad A, resorna, vännerna och ovännerna, ilskan över Ekofieringen, alltså det ymniga nyhetsflödet som beskär vår kunskap och bjuder på ett ”undermåligt sporadiskt journalistiskt mischmasch”.
En rejäl släng får också de religiösa företrädare som han menar sysslar med Obduktionen av en Gud utan existens. Genom dagboken går också frågan om Mellanösternsituationen, antisemitismen och skulden efter Förintelsen. Norén skriver att staten Israel kanske är det största hotet mot judendomen.
Här finns också Den osynliga dagboken insprängd, en lyrisk monolog, skärvor av minnen och uppgörelser. Under de år denna dagbok följer går Noréns tillvaro alltmer från teatern tillbaka till författarskapet. Han säger upp sig på Folkteatern i Göteborg som konstnärlig ledare. Jag har själv följt Norén en dag under repetitionerna av Orestien och slagits av hans energi och totala närvaro och lust i det arbetet. Glädjen i regiarbetet, närheten till skådespelarna lämnar han av flera skäl, inte minst för att återgå till sin ensamma skrivkammare. Här söker han sig själv, också sin sorg.
”Sorg är en sorts bedövning, en analgesi, den kan hålla en uppe, den är så öppen, mottagande och nästan mjuk. Tiden efter sorgen är frätande, tärande, uttömmande, djupnande stumhet.” Så uttrycker författaren sig och han talar också om att han sitter fast i den ”psykotiska dialogen” med sig själv. Analgesi betyder smärtstillning.
Den manodepressiva rytmen dagboken präglas av är en rytm av uppriktighet i stort och smått. Norén har humor också. ”Skillnaden mellan en terrorist och en gravid kvinna är att med terroristen kan man förhandla” utbrister han. Jag upplever dagboken som en generositet, en osentimental och vacker prosa, ett tidsdokument.
Alla kommer inte att uppleva den så. När invektiven haglar är det inte nådigt att vara måltavla. Patologisk hycklare eller svin är inte skoj att kallas. Men man kan hoppas att den sidan av Noréns temperament inte skymmer sikten och att bokens alla förtjänster inte krymper i skvallersfären.
Lars Norén är en stor intellektuell som ger oss av den tid som är allas. Därför ska han läsas.