Tomas Izgi gör en perfekt kopp cappuccino åt mig som kompensation för att jag har fått vänta. Det var inte så lugnt på Waynes Coffee, som han har drivit i tio år, den här fredagseftermiddagen som han trodde i förväg.
– Kaffe har blivit så stort, säger han när han slår sig ned för att berätta om sig själv och sin stundande 40-årsdag.
Men det senare har han inte hunnit tänka på än.
– Nej, vi har inte planerat något, säger han. Men jag ska vara med familjen. Sedan barnen kom har jag nästan bara tid för familjen och för att jobba.
Allt började 1998. Tomas Izgi, född i Landskrona men uppväxt i Norrköping, gick arbetslös.
– Då hörde en kusin av sig. Han drev ett kafé i Gävle och han undrade om jag ville jobba med honom så jag flyttade dit. Det var kul. Vi öppnade ett nytt kafé tillsammans och jag började lära mig så mycket jag bara kunde om kaffe, besöka rosterier och så.
Fast det var ändå inte det bästa med tiden i Gävle.
– Jag träffade min fru, Viktoria, under de åren, säger han.
Sedan flyttade han tillbaka till Norrköping för att själv driva kafé. Trots att det innebär och har inneburit mycket arbete, har han långt ifrån tröttnat. Inte ens på kaffe.
– Det blir några koppar varje dag, erkänner han. Men det som är så kul med kaffe är att det utvecklas hela tiden. Nu gör vi en kokoslatte på kokosmjölk. Den har slagit ned som en bomb!
Fast han kan – och måste – slita sig från jobbet. Annars fungerar inte familjelivet.
– Familjen, min fru och mina barn är det viktigaste för mig. Viktoria arbetar som lärare på Djäkneparksskolan och barnen är nio, sju, respektive ett år gamla, så allt måste fungera med att hämta och lämna och allt sånt.
När Tomas Izgi var yngre spelade han fotboll och fotbollsintresset har hållit i sig.
– Jag spelade i Saltängens BK, vi var ett kompisgäng.
Han förklarar hur mycket fotbollen betyder för syrianer och assyrier i Norrköping och i Sverige.
– Vi har inget land, så kyrkan, föreningen och fotbollen betyder jättemycket för oss.
Fotbollstraditionerna i familjen hålls vid liv av dottern Felicia som spelar i Smedby AIS.
Annars gillar han att gå på gym och att träna, men inte det hinner han med lika mycket längre.
– Familjen, min fru och mina barn, betyder mest för mig.
Det är faktiskt Tomas fru som fyllt i den blankett som gör att Norrköpings Tidningar uppmärksammar födelsedagen. Jag berättar att den här typen av intervjuer publiceras på familjesidan, där alltifrån 20-åringar till 107-åringar förekommer.
– Tänk att bli 107 år. Då har man upplevt de båda världskrigen. Och det tredje också, säger Tomas Izgi och syftar på kriget i Syrien där Ryssland och USA är på olika sidor.
Arbetet binder honom till att vara på plats i kaféet mest hela tiden. Vart skulle han vilja resa om tillfälle bjöds?
– Jag skulle vilja åka till USA. jag har faktiskt kusiner som bor i Los Angeles. Men Kalifornien lockar inte lika mycket som New York. Dit skulle jag verkligen vilja resa och även till Florida.
Cappucinon är på upphällningen. Nu omger höstmörkret kaféet, dit alltfler människor söker sig för att slå sig ner i ljuset och värmen med en kopp av något slag. Det är bara Tomas Izgi själv som är på väg därifrån, och han ska hem till familjen.