Tillvarons relativitet
"Hej. Jag är en mycket avancerad dator. Nu ska jag berätta en liten historia för dig. Idag kom en flicka till mig med en ask. I asken fanns en stor luden spindel. Flickan sa: Snälla dator, kan du få den här spindeln att tro att den är en människa?
Javisst, svarade jag. Öppna bara facket på min framsida och stoppa in den. Hon gjorde som jag sa, och så programmerade jag om spindeln. Och nu, kära läsare, tror du att du är en människa. Hahaha!"
Jag tänkte: hur kan någon egentligen bevisa för sig själv att hon inte är en spindel som är programmerad att tro att hon lever ett liv som människa? Det vet jag fortfarande inte.
Den där lilla berättelsen poppade upp ur minnet när vi satt några vänner och diskuterade huruvida det ena eller andra var relativt eller inte. Ta färger till exempel. En menade att blod är rött även inne i kroppen, och inte bara när det råkar komma ut. En annan genmälde att färger är relativa och beror på vilket ljus som råder. Färgen rött fordrar dagsljus, men inne i kroppen är det mörkt. Alltså har blodet ingen färg därinne, utom möjligen svart. Ja, så där höll vi på.
Vad är nu detta? Ska vårt blod inte få vara rött nu längre? Och ska vi till på köpet tro att vi är spindlar? Tja, varsågod och välj själv. Jag vill bara exemplifiera hur krångligt det blir när man börjar relativisera världen. Och ändå är det nödvändigt.
Den störste hataren av det relativa är fundamentalisten, den bokstavstrogne. Han avskyr allt som är osäkert, och tål inte frågor som saknar entydiga svar. Han blir orolig av resonemang som det ovanstående.
Jag tror inte att fundamentalisten nödvändigtvis är en fanatiker, utan det mest framträdande är hans förkärlek för enkla och färdiga lösningar. På så sätt slipper han en hel del eget tankearbete och behöver sällan ompröva sin ståndpunkt eller ta några risker.
Tänk så lätt livet vore om man aldrig behövde ifrågasätta givna regelverk, vare sig de härstammar från lagen, bibeln eller rådande samhällsmoral. Och ändå är livet fullt av situationer som påkallar självständigt tänkande, vilket gör reglerna mindre absoluta och mer relativa.
Den strängt laglydige, till exempel, kommer förr eller senare att hejdas av röd gubbe i en vägkorsning mitt i natten när staden är öde och tom och inte en bil är i sikte. Om det inte framkallar en inre kris hos vederbörande är han nog ett hopplöst fall.
Jag är själv fundamentalist. Ibland. När jag vill slippa ansvar och osäkerhet. Och när situationen kräver ett ställningstagande utan krumbukter. Det svåra är avvägningen; den eviga balansgången mellan anpassning och frihet, mellan min moral och andras.
Fundamentalisten har det lite enklare än andra, men förmodligen också mycket tråkigare. Han tillåter sig inte att ifrågasätta och blir därmed ett offer för det redan givna.
Grönsakssoppa vore gott, tänker han, och slår upp receptet. Tillsätter alla de föreskrivna ingredienserna, rör om och låter soppan sjuda. Synd att det inte stod nåt om timjan, tänker han, det hade jag velat ha i.
Så sätter han sig med sin tallrik, öser upp och slevar glädjelöst i sig den fadda, blaskiga sörjan och sneglar mot burken med timjan uppe på kryddhyllan. Och funderar allvarligt på att köpa en ny kokbok.
Så jobbar vi med nyheter