Vi träffas hemma hos Tilda Schönbeck i Ektorp, där hon bor tillsammans med sin sambo Jocke Lindén. Hon har precis kommit hem från Stockholm och ett återbesök hos läkarna, som opererade henne den 28 augusti. De nya röntgenbilderna gav goda besked på hennes tuffa väg tillbaka med rehab varje dag i veckan.
– Skelettet läker som det ska. Det har varit några smärtsamma och jobbiga månader. Jag har mest legat i sängen, men nu... Jag har aldrig längtat så mycket till julen som i år. Den ska bli starten på det nya tiden i mitt liv, säger Tilda.
Hon spricker upp i ett leende.
– Vi har en familjetradition på julafton, där vi samlas i stallet hemma hos morfar och mormor och har lite julmys innan vi tar en liten ridtur. Jag vill verkligen kunna komma upp på en häst och skritta ut en liten sväng, säger Tilda.
Vi backar bandet till den 9 december 2013.
Tilda Schönbeck jobbade som beridare hos Maria Gretzer, tidigare förbundskapten för det svenska hopplandslaget, och drömde om en karriär som hoppryttare. Hon skulle avsluta ett träningspass med en häst, men något gick fel. Hästen stegrade blixtsnabbt med Tilda Schönbeck på ryggen. När hästen slog över hamnade Tilda under dess tunga kropp.
– Jag blev arg först. Min dag var redan försenad. Jag hade en del kvar på programmet, men när jag låg där på marken och inte kunde röra benen förstod jag att det var allvarligt. Det var inte bra, minns Tilda.
Hon fick frakturer på två kotor i ländryggen och en nervrotsskada och hamnade i rullstol. Hon är helt förlamad i vänster ben och har mycket begränsad rörlighet i höger.
Hur är det att prata om olyckan idag?
– Jag har inga problem med det. Det har gått ganska många år. Jag har bearbetat det väl så alla frågor är välkomna, säger Tilda.
– De första åren levde jag mer eller mindre i ett töcken. Jag minns inte så mycket, men det kändes som om mitt liv var över. Mitt liv var hästarna. Det var det enda jag ville. Jag kunde inte få det med ett liv i rullstol.
Det finns en bild på dig, när du är tillbaka på hästryggen...
– ...på min gamla kära ponny Orkan. Han är egentligen sitt namn, ganska vild, men det var så himla fint, när vi möttes igen. Han kände att jag var skör och smög fram till mig. Det blev extra känslosamt på många sätt, säger Tilda och ler vid minnet.
En dag ringde så Åke Björck, som var coach för Dolphins, till Tilda. Han hade läst om henne i tidningen.
– Han frågade om jag ville komma och träna, men bollar och basket var inte min grej. Jag hatade egentligen bollsporter. Åke gav sig dock inte och bjöd in mig till SM-finalen mellan Dolphins och Akropol. Jag åkte dit och tittade, men det var alldeles för tufft för mig. Det var min känsla, berättar Tilda och skrattar plötsligt.
Åke ringde nämligen igen.
– Då var det bara att packa väskan och åka och träna...
Det ångrar du inte idag?
–Jag kom till Dolphins och upptäckte "Jag kan ha ett liv i rullstol". Jag såg andra leva och vara aktiva. Att få börja med något och träffa andra i samma situation och som dessutom är lika tävlingsinriktade som jag betydde allt.
Tilda blev en del av Dolphins framgångsrika lag inför hösten 2015. Fyra år, ett par SM-guld och landskamper senare ger en vink om den lyckliga historien, som i dag är en viktig del i hennes liv.
– Jag kunde koppla på tävlingshjärnan igen, när basketen kom in i mitt liv. Det är sån skillnad i allt. Det är till och med lättare att köra rehab tack vare basketen.
Du träffade din sambo Jocke Lindén på basketplanen.
– Vi har varit tillsammans i snart fyra år.
Vad har han betytt under den här tiden?
– Supermycket. Han lämnade proffslivet ute i Europa och flyttade hem till Sverige för min skull. Han är en glädje i livet och stöttat mig massor. Det har varit en tuff höst för honom också.
Är han lika mycket vinnarskalle som du?
– Om han är... Det finns inga kompisar som vill spela sällskapsspel med oss längre. Det kan bli ganska taskig stämning runt bordet om det går dåligt.
Vad hoppas du på, om allt går så bra som du önskar, i framtiden?
– Det är en bra fråga. Jag vet inte. Jag fick bestämma själv om jag ville göra den senaste operationen, där man stelopererade en trasig led i ryggraden. Det fanns inga garantier för att det skulle bli bättre. Jag kommer inte få tillbaka någon funktion, men jag tror och hoppas smärtan i ryggen blir mindre och jag kan göra korta förflyttningar med hjälp av kryckor. Jag har lyckats med det tidigare.