I romanen Vid himlens början visar Elisabeth Hjorth hur nedkomsten av ett barn kan få oss att radikalt omvärdera våra liv. Vissa blir mer ansvarsfulla. Andra mindre.
Hjorth skriver om stukade föräldraskap i tre parallella berättelser. Vi möter Elsiie som måste leva med att hennes dotter dog vid födseln. Det får äktenskapet att krackelera och till slut är det bara spriten som kan trösta henne, alltmedan sonen Erik tårögt betraktar förfallet.
Berättelsen om Elsiie skildrar en oerhörd saknad som dels utgörs av längtan efter den döda flickan, dels av Eriks längtan efter sin pappa. Det är också en påfallande kroppslig skildring där moderskapet har inneburit en djupt köttslig transformation och besvikelse, och där instinkterna har segrat över förnuftet.
Marina är på flykt genom ett ogästvänligt Europa tillsammans med sonen Kristijan och en hallick som aldrig släpper greppet om dem. De spenderar dagarna med att tigga och Marina säljer sin kropp utan urskillning. Hon gör allt för att de ska överleva och försöker samtidigt hålla Kristijan utanför detta bedrövliga liv.
Elisabeth Hjorth fångar det desperata i deras situation och håller karaktärerna precis ovanför ytan, bara för att i nästa sekund låta dem sjunka igen. Det kan tyckas bli för mycket misär, men genom att hålla språket distanserat skapar hon en förhållandevis osentimental prosa. Hon går rakt på sak utan att omedelbart kräva läsaren på tårar.
Vi möter också soldaten Sandlund som även han försummar sitt barn. Sandlund plågas av sitt förflutna, och han längtar starkt efter att vara i krigstjänst. ”Jag vill vara där, inne i ledet, inuti meningen med att vara vid liv.”
I Sandlund finns en skrämmande hårdhet och hämndlystnad. Han bär på en vilja att skada för att själv kunna gå fri. Hans berättelse är ohygglig, och precis som de två kvinnornas livsöden är den en väldigt väl skildrad ögonöppnare. Elisabeth Hjorth hjälper oss att inte fälla förhastade domar över tiggaren, alkisen eller soldaten som vi ser.