Det hade varit en vanlig söndag för 39-årige Stefan. Dagen spenderade han med sin dotter som han träffar varannan helg. Kvällen ägnade han åt att titta på ishockey på tv.
Plötsligt hörde han hur någon skrek utanför ytterdörren. Sedan hördes tre, fyra dova smällar. Det som utspelades efter det är något som man bara läser om i en deckare, eller ser på film.
Utanför ytterdörren låg den skjutne tonåringen. Det han såg beskriver Stefan som något han inte ens önskar sin värsta fiende.
– Jag såg blodet. Att han försökte att hämta luft och hans ögon blev vita. Han låg vid grannens trapp.
NT träffar Stefan Engström dagen efter den hemska incidenten i Atriumhusen. Han kliver ur hjullastaren och tar en rast från jobbet på bygget av den nya postterminalen ute på Händelö.
Vårsolen lyser och runt om oss är det fridfullt. Kontrasten till kaoset kvällen innan är stor.
Stefan känner att han gärna vill berätta vad han har varit med om. Han hoppas att det kan hjälpa till att skapa en förändring till det bättre i samhället.
Han fortsätter.
– Jag skrek till min mamma och bror att ringa 112. Sedan sprang han fram till killen på marken och började med hjärt- och lungräddning.
Samtidigt anslöt två grannar till. Den ena fick tag i SOS Alarm och slog på högtalartelefonen. Instruktionerna från andra sidan luren hjälpte Stefan. Efter ett tag tog en kvinnlig granne över livräddandet. Kort där på kom polisen till platsen. De bad Stefan att gå in i sitt hem igen. Han hade gjort sitt, nu fick de ta över.
Hur är det att vara med om något sånt här?
– Det är riktigt otäckt. Overkligt. Jag har nog inte hunnit smälta allt än.
Hur mår du idag?
– Jag är fortfarande lite skärrad och tänker på det, men mår bättre i dag än i går. Tur att inte min dotter var kvar hemma hos mig när det hände.
Sent på söndagskvällen meddelade polisen att den skjutna pojken omkom av skottskadorna. Stefan Engström läste nyheten under kvällen.
Han försöker beskriva sin reaktion:
– Jag blev ledsen. Jag kände och känner ännu en hopplöshet för att jag inte kunde göra något. Han var så pass ung. Det är otäckt hur långt ner i åldrarna våldet har gått, säger han innan han skickar med en sista sak.
– Jag förstår inte hur folk kan stå och filma istället för att hjälpa till när sånt här händer. Man blir förbannad, säger Stefan Engström.