Hade stadsarkitekt Karin Milles fått bestämma hade inte Inre hamnen hetat Inre hamnen. Hon hade ett eget favoritnamn.
Inre hamnen. Nej, det var inte stadsarkitekt Karin Milles första namnval när projektet sjösattes ungefär samtidigt som hon började på Norrköpings kommun för tio år sedan.
– Nej, jag tyckte och tycker fortfarande att området skulle ha fått heta Saltängen i stället. Saltängen passar bättre rent historiskt och dessutom är det ett väldigt vackert namn. Många andra kommuner i Sverige har sin egen inre hamn numera, Göteborg och Karlstad för att nämna några, och det hade varit fint med ett mer unikt namn för vår unika stad, säger Karin Milles.
Hon har sin egen teori om varför det ändå blev Inre hamnen och inte Saltängen.
– Namnet Saltängen hade haft en dålig klang i många år. Stadsdelen förknippades länge med misär och prostitution. Kommunen ville väl ha en nystart, komma ifrån den bilden och i stället utveckla det gamla hamnområdet på ett fint sätt. Det är klart att det finns en logik i det, säger hon.
Namnet Saltängen hade länge en dålig klang och stadsdelen var ordentligt nedgången innan rivningarna. Bilden är från våren 1972.
Någon strid, eller ens diskussion, om namnfrågan blev det aldrig.
– Nej, inte vad jag minns i alla fall. En dag var det bara Inre hamnen som gällde. Jag kämpade heller inte särskilt hårt för min ståndpunkt. Jag röstar fortfarande för Saltängen, men det är ingenting jag ligger vaken om nätterna för. Nu, efter tio år, är ju också Inre hamnen väletablerat som begrepp, säger Karin Milles.
– Tanken var förstås samtidigt att namnet skulle attrahera byggföretagen som skulle satsa stort på Inre hamnen. Ett namn med en dålig klang kanske inte skulle ha lockat dem i samma utsträckning.
Sju byggföretag valdes ut i första rundan för att göra verklighet av de planer och visioner de visat upp. Totalt var över 20 byggherrar intresserade av att vara med i projekt Inre hamnen. Alla hade fyra ledord – urbant, banbrytande, ansvarsfullt och mångfacetterat – att förhålla sig till i respektive byggplaner. Det de hade presenterat på papper var också det som gällde när det blev skarpt läge och dags att börja bygga. Några genvägar medgavs inte.
Stadsantikvarien och stadsarkitekten. Ellen Holtermann Wiig, till vänster, och Karin Milles.
– I stort sett har de följt det som utlovades. Trots utvecklingen i samhället med krig, sämre ekonomi och högre ränteläge. Det har gjort att vi har kunnat hålla fast vid de ursprungliga intentionerna med området på ett fint sätt, säger Karin Milles.
Stadsantikvarie Ellen Holtermann Wiig tycker dock att fler av hamnens historiska byggnader skulle ha sparats och ingått i gestaltningen runt Inre hamnen. Nu är det bara Andreas kvarn och Gasmästarkontoret som påminner om forna verksamheter när Inre hamnen var en hamn "på riktigt".
– Samtidigt förstår jag ju att det var svårt. Marken var förorenad och i flera fall hade föroreningarna trängt upp i byggnaderna. De husen var heller inte byggda för att bo i från början. Däremot har valen av kulörer och byggnadsmaterial tydliga kopplingar till hur det såg ut i hamnen förr och det är positivt, säger hon.
– Mitt i allt det nya visas spåren av områdets historia.
Nya bostadsprojektet Inre hamnen ger gamla Saltängen en helt annan lyster.
Ellen Holtermann Wiig uppskattar också att kvarterens karaktäristiska rutnätsmönster går igen i sträckningen av de nya gatorna.
– Det ursprungliga gatunätet i Saltängen i form av ett rutmönster sträcker bakåt i tiden till mitten av 1600-talet. Det är Sveriges äldsta och hade flera praktiska betydelser. De breda gatorna var bra ur brandsynpunkt och gjorde att eventuella bränder fick svårare att sprida sig från ett kvarter till nästa. Rent estetiskt var det också viktigt. Jag är glad att man har tagit hänsyn till det nu.