Vid flera tillfällen dök Lilla My upp i trädgården hos en familj som bor i Lagerlunda. Till slut införskaffades en kaninfälla som lyckades fånga in henne. Det var då Emma kom in i bilden.
I flödena på sociala medier syns ofta bilder på kaniner med tillhörande fråga: "Är det någon som saknar sin kanin?"
Mer sällan är det någon som ger sig tillkänna. Ett sviket ansvar som Emma Asplund Nyrén inte hade hjärta att blunda för. Så var fallet när kaninungen Lilla My fick flytta in hos henne.
Emma Asplund Nyrén driver pensionatet och omplaceringshemmet ideellt.
Hon är långt ifrån den enda kaninen som fångats in från området kring Lagerlunda. Enligt Emma Asplund Nyrén har hon vetat om situationen under en lång tid. Hon berättar att hon blir kontaktad flera gånger i veckan av personer som sett lösa kaniner i området.
– Det har varit ett problem i flera år i Lagerlunda, men jag har också hämtat flera i Hageby, berättar hon.
Gården på Vikbolandet där Emma driver sitt pensionat och omplaceringshem är full av skuttande små varelser som behöver omvårdnad. Det tidskrävande uppdraget att åka på kaninjakt är därför inget alternativ.
Grynet är en av många favoriter. Emma hämtade henne från en frisörsalong där hon satt i en hamsterbur.
– Självklart önskar man att man kunde rädda alla, men det är extremt svårt att fånga in en tam kanin. Att fånga in en förvildad kanin kan vara nästintill omöjligt.
Var kommer dessa kaniner ifrån?
– Det går inte att säga säkert alltid, förstås. Men i många av fallen är det folk som inte tar sitt ansvar, de bryr sig inte helt enkelt. Jag har sett så otroligt många skräckexempel. Kaninerna rymmer, eller så släpper man ut dem när man tröttnat på dem. Flera är okastrerade och de parar sig hejvilt med varandra.
Emma Asplund Nyrén har vid flera tillfällen gjort anmälningar till Länsstyrelsen.
– Jag tycker de har haft förståelse för problemet och att de har tagit anmälan på allvar.
I boxarna på pensionatet väntar flera kaniner på att få hitta sin familj.
Länsstyrelsen har under året tagit emot runt 30 anmälningar om kaniner, både lösspringande och sådana som hålls hemma. Exakt vad anmälningarna gäller kan dock vara svårt att fastställa utan att gräva i varje enskilt fall.
– Det handlar om allt från lösspringande kaniner till djur som missköts hemma, berättar Helen Loor, enhetschef på Länsstyrelsen.
När kaninägare inte tar sitt ansvar kan Länsstyrelsen agera, men vad som sker beror på situationen. Ibland kan det leda till omhändertagande av djuren, medan andra fall slutar med uppföljning eller att ärendet avskrivs. Ett stort problem är dock de fall där ingen ägare kan identifieras.
– Om vi inte vet vem som äger kaninerna, kan vi inte heller hålla någon ansvarig, förklarar hon.
På frågan om hårdare regler för kaninägare säger Länsstyrelsen att det inte ligger i deras händer.
Smulan har blivit adopterad och fått flytta till en familj där hon kan få ett värdefullt liv.
– Det är Jordbruksverket som beslutar om föreskrifter, förklarar Helen Loor och tillägger att nya regler för kaninhållning väntas komma på remiss 2025.
Utmaningen för Länsstyrelsen ligger i att balansera det stora antalet djurärenden. Trots anmälningar och uppföljningar finns det ingen specifik plan för att långsiktigt minska problemet med de övergivna kaninerna.
Emma Asplund Nyrén förstår att problemet är svårt för Länsstyrelsen att lösa, och menar att skulden ligger hos de som missköter kaninerna.
– Det man önskar är ju att de personer som från början missköter kaninerna får en kännbar konsekvens.
Vissa bara går inte att lämna bort. Greta är en av kaninerna som bor permanent hos Emma.