Det finns stora projekt och det finns små. Mitt projekt började när jag bara var en liten flicka och x antal år senare är det fortfarande på gång.Jag är filatelist i tredje led. Min farfar började samla frimärken och min pappa tog så småningom över samlingen. Pappa och jag samlade parallellt i många år men en dag fick han nog och skänkte samlingen till mig.Snälla vänner och bekanta hjälpte mig att samla kasserade kuvert och vykort. Jag var själv en flitig brevskrivare och hade många brevvänner runt om i landet. När jag fått ihop ett tjugotal märken la jag ner dem i en balja med varmt vatten. Efter en liten stund lossnade frimärket från kuvertet och försiktigt fiskade jag upp frimärket och lade det på tork på tidningspapper. Jag pressade frimärkena och satte in i album. Ett trevligt pill i lagom skala för en tjej i 10-årsåldern.En dag fick jag tre stora bärkassor med kuvert. Jag var överlycklig och samtidigt försvann allt förnuft. En liten balja och 20 frimärken åt gången var det inte längre tal om, det var dags att gå över till stordrift.Jag fyllde badkaret med vatten och kastade i alla breven medan pappa skakade på huvudet. Han trodde inte på mitt badkarsprojekt.Frimärke efter frimärke släppte från sitt kuvert. Jag fyllde tidningssida efter sida med de våta märkena. En timme passerade, två timmar passerade och jag såg inget slut. Kuverten svällde, min rygg värkte, det var klister i hela badkaret och frimärkena gick sönder. Min geniala idé var helt värdelös.Till slut fick jag medge att pappa hade rätt. Vi hjälptes åt att släppa ut allt vatten och samla ihop den våta geggan som var kvar i badkaret. Badkaret tvättades och jag spolade ut de sista klisterresterna.Och med vattnet rann också mitt intresse, för många år framåt, ut i avloppet.
