Då och nu
Med den tilltagande bilismen förändrades också tankarna på hur innerstäderna skulle se ut. Bilarna skulle välkomnas. Med dem kom nämligen kunderna vars uppgift var att hålla igång ruljansen. Bredare gator och fler parkeringsplatser var ett par av de viktigaste och mest effektiva lockbetena.
En skarp kontrast till dagens allmänna ambition om den allt bilfriare innerstaden.
I mitten av 1960-talet tittade de styrande i Norrköping framåt i tiden och såg framför sig en delvis ny stadskärna där antalet parkeringsplatser inte längre skulle räcka till. Lösningen hette parkeringshus och NT uppmärksammade utvecklingen på ett antal specialsidor publicerade i mars 1964. Framtidsvyn var hisnande.
"Om 15 år kommer det att finnas dubbelt så många bilar, och varannan tvärgata till Drottninggatan blir gånggata, och dit släpps inga bilar in. Antalet parkeringsplatser på gatorna minskar därmed. De övriga gatorna måste svälja all fordonstrafik. I det läget går det inte att ha en mängd bilar stående utefter trottoarerna. De ovan nämnda skälen är nog för att motivera parkeringhuset", hette det i NT:s granskning.
Norrköpings kommun låg som sagt också väl framme i sin framtidsvision och hade redan skissat på och i teorin placerat ut sex olika parkeringshus i sin generalplan över innerstaden. De planerade parkeringshusen var alla taktiskt och teoretiskt utplacerade i planen. Från dem skulle ingen behöva gå mer än högst 150 meter för att nå den butik eller det kontor hon eller han skulle till. Men det brådskade när bilägandet ökade snabbt och åtminstone ett par av parkeringhusen borde, bedömdes det, vara på plats innan 1960-talet var slut.
Samma generalplan pekade ut den gamla brandstationen i kvarteret Lokatten på Trädgårdsgatan som lämpligast plats för Norrköpings första parkeringshus.
Så blev det aldrig, den delen av planen fick justeras och den gamla stationsbyggnaden försvann inte ur stadsbilden förrän i början av 1990-talet. Hur den såg ut ser vi tydligt på den gamla bilden, "Då-bilden", som togs och publicerades i mars 1964. Ett, på ytan, vackert hus jämfört med dagens mer profillösa exteriör. Troligen mer slitet och omodernt på insidan. Bilden sätter samtidigt igång en kedja av fantasier. Varför det öppna fönstret på nedervåningen? Simpel vädring eller något mer dramatiskt i görningen? Är den annalkande Folkvagnen inblandad?
Huset på "Nu-bilden" uppfördes 1992 och där finns det för övrigt numera ett parkeringshus. Lokatten kallat med 154 garageplatser i två plan och med infart från Trädgårdsgatan 10.
Men när planeringen av parkeringshus var som mest intensiv i mitten av 1960-talet tänkte man större än så. De sex P-husen skulle rymma mellan 600 och 1 000 bilar vardera. Minst 600. Annars skulle inte anläggningen löna sig. Det skulle också vara mycket enkla byggnader med fyra-fem våningar staplade på varandra och med öppna sidor. I bottenvåningen var det tänkt utrymmen för butiker.
När "Då-bilden" togs 1964 hade brandförsvaret sedan länge lämnat kvarteret. 1940 skedde flytten till den då nya brandstationen. Där ligger den än i dag, intill Platinumcars Arena. Även om IFK Norrköpings klassiska hemmaplan numera är hermetiskt tillsluten och, jämte den nya bostadsbebyggelsen i kvarteret, därmed har berövat brandmännen förmånen att längre kunna se matcherna från brandstationens tak.
Åter till Trädgårdsgatan.
Den 13 februari 1875 inrättades det en ny brandordning som innebar att brandbekämpningen kom att lyda under en särskild brandstyrelse med en egen brandkår. Det huvudsakliga skälet till nyordningen var att Norrköping hade försetts med ett utbyggt vattenledningsnät som möjliggjorde en mer professionell och effektiv brandkår än den tidigare borgarbrandkåren med sina särskilda sprutmästare och stadsvakter.
Den första "riktiga" brandkårsstyrkan bestod av fyra brandbefäl, nio förmän och 30 brandsoldater. Det 20-tal man ur militärkåren, som var med från början och kallades "korvarna", plockades bort redan efter något år.
År 1880 stod den nya brandstationen på Trädgårdsgatan 10–14 färdig och styrkan flyttade den korta biten från rådhustomten där den första stationen återfanns. Vid 1910-talets början införskaffades de första brandbilarna och 1919 fanns det tre sådana fordon på stationen liksom fyra ångdrivna sprutor. Under några år delade sedan hästar och bilar på ansvaret för utryckningarna.