Hamnstaden
Bilden av hamnstaden Norrköping förändras. Något som inte minst bilderna i den här artikeln kan berätta om. 1959 var det liv och rörelse i hamnen med fartygen på långa led hela vägen in till Hamnbron. Nu förvandlas hamnen till bostadsprojektet Inre hamnen och Norrköpings hamn hittar vi istället ute på Händelö och Pampusterminalen. Öhmansterminalen syns däremot ännu från Hamnbron.
Minnet av gamla hamnen lever kvar. Så efter ett antal nedslag i den dagliga verksamheten i artikelserien "Hamnstaden" är det nu hög tid att ta en stillsam promenad längs minnenas boulevard. Rutinerade trion Lennart Persson, Berth-Inge Hultberg och Fredrik Lönnberg tar täten och visar vägen bakåt i tiden.
Alla tre jobbar eller har jobbat i hamnen. Hela yrkeskarriären. Lennart Persson gick i pension 2013, Berth-Inge Hultberg är på väg att göra det medan "junioren" Fredrik Lönnberg har ett antal år kvar. Att deras förråd av hamnminnen tycks sakna bortre gräns behöver knappast tilläggas. Det mesta de berättar landar också i gemenskapen och sammanhållningen som präglat jobbet på kajer och i lastrum.
– Min pappa, min farbror och min morbror jobbade alla i hamnen. Ett jobb som har gått i arv. Och som har förändrats. När jag började lastade vi virke planka för planka. Alla skulle stuvas på exakt rätt sätt. Det är inte många i hamnen i dag som kan lasta ett fartyg så. Det behövs ju inte heller. Allt virke kommer ju väl inslaget och paketerat, säger Berth-Inge Hultberg.
Lennart Persson började jobba i hamnen 1969 och lastade den första båten vid Pampusterminalen 1980. Det var finska "Pokkinen" som lastades med virke.
– Kamratskapet och snacket var bäst. Däremot hade vi inga vidare arbetskläder i början. Inget gemensamt. Alla såg ut som halvluffare. Många jobbade i gamla kavajer. De som körde truck köpte ytterrockar för att hålla värmen. Jobbet gick också upp och ned. Ibland var det massor att göra. Vissa perioder nästan ingenting. Allt påverkades av dollarkursen, säger han.
– Men det här är enda hamnen i Sverige som aldrig har behövt säga upp personal på grund av arbetsbrist, fyller Berth-Inge Hultberg i.
Lennart Persson jobbade i hamnen tillsammans med Fredrik Lönnbergs pappa. Fredrik Lönnberg själv tillhör numera tjänstesidan efter att ha kommit in i yrket som ung via de traditionella påhängen på virkesbåtarna.
– Jag har sagt att jag kan gå tillbaka till stuverijobbet om det någonsin skulle bli aktuellt med neddragningar på tjänstesidan. Det skulle jag inte ha några problem med. Det var speciellt. Riktigt kallt ibland. Ännu värre när det var varmt, säger han.
Alla tre minns, förstås, när hamnen var en synbar del av Norrköpings traditionella stadsmiljö. När, som bilden visar, fartygen låg så långt in i hamnen att fören snuddade vid Hamnbrons fäste.
– Båtarna låg inne mycket längre då. Därför syntes de. Lasten handplockades och det tog sin tid. Nu kommer godset med containers som lossas eller lastas snabbt. Sjömännen hinner knappt gå i land. Det är ett annat tempo nu. Mer bråttom, säger Berth-Inge Hultberg.
– Varje gång jag åker över Hamnbron slås jag av hur ödsligt det är i hamnen, konstaterar Lennart Persson.
En timme av minnen passerar snabbt. Det är uppenbart att de tre alla är stolta över sin tid i Norrköpings hamn. På motsvarande sätt som Norrköpingsborna kan vara stolta över stans långa tradition som hamnstad.