"Jag har varit med och startat det här, klart att det känns för jäkligt när det nu monteras ner. Men samtidigt har jag förståelse för regionens besparingskrav", säger Daniel Nahlbom, verksamhetschef på psykiatriska kliniken vid Vrinnevisjukhuset
Vi har vid flera tillfällen berättat om bakgrunden till att Norrköping fick en egen psykiatriambulans. Ett handräckningsärende slutade i tragedi när en polis sköt ihjäl 29-årige Joakim Andersson. Föräldrarna Eva Christensson och Jörgen Andersson förde en kamp för att vi skulle få ett mobilt akutpsykiatriskt team på plats i Norrköping.
Fyra år och ett medborgarförslag senare rullade den första psykiatriambulansen på Norrköpings gator i oktober 2022. Ett och ett halvt år senare kan vi konstatera att förutsättningarna förändras.
– Det kommer från och med nu att finnas en ambulans som delar på utryckningarna mellan Norrköping och Linköping. Men förändringen innebär samtidigt att tiderna har utökats från 14.00–02.00 till 08.00–02.00 för Norrköpings del, säger Daniel Nahlbom, verksamhetschef på psykiatriska kliniken på Vrinnevisjukhuset.
Men det kommer att ta längre tid att ta sig till Norrköping?
– Om den befinner sig i Linköping, ja. Men den kan ju redan befinna sig i Norrköping.
Varför försvinner ambulansen som servat Norrköping?
– Ser man på statistiken är antalet utryckningar väldigt få, vi har en beläggning på 18 procent. På ett tiotimmars arbetspass är det 1,9 utryckningar, att jämföra med 2,5 i Linköping, säger Daniel Nahlbom.
– Det här är ett led i Region Östergötlands sparkrav. Man har inte lyckats att rekrytera sjuksköterskor, därmed har kostnaderna för hyrsjuksköterskor blivit för stora. När de nu plockas bort från psykiatriambulansen finns det ingen möjlighet att ha en vardera i Linköping och Norrköping.
Hur ser du på det?
– Jag har förståelse för besparingskraven, något måste ju göras. Men det känns jättetråkigt och olyckligt ur Norrköpingsperspektiv, vi var faktiskt före Linköping med att ha en psykiatriambulans. Jag har varit med och startat det här, det är klart att det känns för jäkligt när det nu monteras ner. Men jag hoppas att vi kan få tillbaka ambulansen när det finns bättre resurser, säger Daniel Nahlbom.
Jennie Windisch och Susanna Ek har ingått i det mobila akutpsykiatriska teamet som servat Norrköping.
Förändringen innebär som sagt att hyrpersonalen försvinner, medan de fast anställda går över till jourmottagningen. En av dem är specialistsjuksköterskan Susanna Ek. Hon är besviken över beskedet.
– Det här känns helt fel. Jag kan ge dig hur många exempel som helst på så kallade prio ett-larm som vi ryckt ut på och som har varit helt avgörande, där människor tycker att det är otäckt med polisen. Vi har räddat liv, men de lyssnar inte. De kommer aldrig att hinna åka ut på prio ett-larm när de utgår från Linköping, säger hon.
– Vi har pratat både med polisen och den vanliga ambulanspersonalen, de menar att de kommer att få mer att göra nu när de blir av med oss här i Norrköping. Vi har avlastat polisen, som därmed kunnat ägna sig åt andra viktiga uppgifter i den våldsvåg vi nu befinner oss i.
Men enligt sjukhusledningen har antalet utryckningar varit relativt få?
– En människas liv kan inte räknas i statistikpinnar. Dessutom anser vi att den statistik de hänvisar till är missvisande, om man räknar på antalet besök är det bara en marginell skillnad mellan Norrköping och Linköping.
Susanna Ek pekar på att förändringen, att bara ha kvar det mobila akutpsykiatriska teamet i Linköping, bidrar till att det inte blir någon likvärdig vård i länet.
– Dessutom är det så att vi har mer problem här jämfört med Linköping. Människor är tyvärr sjukare i Norrköping, vi har fler drogrelaterade utryckningar och större socioekonomiska utmaningar som påverkar den psykiska hälsan, säger hon.
Region Östergötland gör en förlust på 1,7 miljarder kronor och har varslat 900 medarbetare. Besparingar känns väl ändå oundvikligt?
– Jag anser inte att man kan spara på den akuta ohälsan bland unga människor. Det borde kunna gå att spara på andra delar, som administration. Det rör sig heller inte om några jättesummor. För 2,5 miljoner kronor kan vi ha en egen psykiatriambulans, jämför det med en EU-parlamentariker som kan ha en månadslön på 400 000 kronor, säger Susanna Ek.
Eva Christensson och Jörgen Andersson har också svårt att förstå förändringen.
– Vi kämpade i nio år med nedskärningar och försämringar inom psykiatrin. När de satsade på den här ambulansen kändes det som att man äntligen hade förstått att den behövs, att den är viktig för hela samhället. Vi ville att den skulle permitteras – när den nu plockas bort känns det som ett bakslag av guds nåde.