Redan som liten hade Maja Skepp ett stort intresse för polisyrket. Hennes bonusmamma jobbade som polis i yttre tjänst och var en stor förebild. Varje kväll brukade Maja tvinga henne att sitta kvar vid matbordet och berätta allt om vad hon hade gjort på jobbet.
– Det var som att jag höll förhör med henne, säger hon skämtsamt.
När Polistidningen dök ner i brevlådan var det Maja som var först med att läsa den. Men att hon själv en dag skulle bli polis var ingenting hon trodde då. Hon kände inte igen sig själv i bilden av en polis. Hon var inte speciellt sportintresserad utan gillade mer att läsa, skriva och lyssna på musik. Men efter studenten och en sväng i Nordnorge som servitris kände Maja att det var dags att bestämma sig för vad hon ville bli.
– Jag gjorde en lista och högst upp stod ju polis. Så då tänker jag att "Okej, jag söker till utbildningen och så kan jag avfärda det sen när jag inte kommer in".
Men riktigt så blev det inte. 20-åriga Maja åkte ner till Göteborg och genomförde testerna för att komma in på Polishögskolan och hennes resultat var över förväntan. Hon var ensam i sin grupp med att klara alla tester under samma dag, men trots det satt tvivlet ändå kvar i henne.
– Jag tänkte att de skulle ångra sig och kände fortfarande att jag inte hörde ihop med min bild av en polis. Det tog nog några år in i yrket innan jag faktiskt var helt trygg i min yrkesroll.
I dag känner hon sig helt sammanlänkad med yrket och kan inte se sig själv vilja jobba med något annat.
– Jag vill gå bakom samhällets kulisser och se allt med mina egna ögon. Jag vill se när människor släpper den där fasaden man bygger upp för andra. Det är kraftfullt och det känns på riktigt, säger Maja Skepp.
Maja jobbar som ingripandepolis, det är titeln på poliser som åker på larm och som jobbar i yttre tjänst. De vistas i krogmiljön, i trafiken och på allmänna platser för att jobba brottsförebyggande och skapa trygghet. Det händer också relativt ofta att polisen av olika anledningar kör hem ungdomar till deras föräldrar.
– Vi som poliser har en uppfostrande roll, speciellt för ungdomar som rör sig ute på allmänna platser. Finns det inte vuxna är det vi som får ta det ansvaret. För en ungdom som gjort något mindre allvarligt brukar det räcka med köra hem den till vårdnadshavare. Då får den själv berätta om det som hänt – och om man “glömmer” något fyller vi i. Det brukar bita på de allra flesta.
Det är sällan poliser får någon uppdatering om hur ungdomens liv utvecklas, men en gång hände det. När Maja själv blev förälder och på BB skulle lära sig att amma var det en undersköterska som märkbart ville förmedla någonting.
– Jag märkte att hon blev tyst, det var som att hon egentligen skulle gå, men det var någonting hon ville säga.
Kvinnan kände igen Maja och visste att hon var polis. När Maja hörde det blev hon först ångestfylld, när poliser blir igenkända är det ofta inget positivt.
– Lyckligtvis ville hon bara säga tack för att jag hade kört hem hennes son och gett honom en utskällning som hon hade uppskattat. Hon berättade att det gick bättre för honom och att det var fint att hon fick hjälpa mig med mitt barn, när jag hade hjälpt henne med hennes. Jag blev glad över att höra det och kände en lycka över att jag åtminstone lyckats med en ungdom.
Tyvärr får inte alla historier ett lika lyckligt slut. En del av Majas jobb är att jobba mot gängkriminaliteten i Norrköping. Att möta de kriminella individerna är inget som hon i nuläget tycker är skrämmande.
– En del sover på madrasser i källarförråd. Vissa saknar utbildning och tänker själva att de inte har någon framtid. En del saknar också basala kunskaper som att skriva, läsa eller äta med bestick. Det är en fasad, och bakom den fasaden är de rätt sorgliga människor med sorgliga livsöden. Det som däremot är skrämmande med gängkriminaliteten i Norrköping är den totala avsaknaden av respekt för att tredje man kan drabbas. Att kriminella begår hänsynslösa brott mot varandra på platser och tider där andra vistas.
Gängkriminaliteten är dock bara en liten del av Majas vardag. De vanligaste ingripandena handlar om omhändertagande av berusade personer, brott i relation och missbruk. Det är just polisens vardag som Maja vill visa upp mer av. Därför har hon sedan en tid tillbaka skrivit inlägg i Norrköpingspolisens sociala medier.
– Jag tycker om att skriva och har gjort det hela livet. I oktober började jag göra inlägg i våra sociala medier och det har varit jätteroligt. Det ger bra respons och folk verkar uppskattar det. Min förhoppning är att allmänheten ska få en djupare förståelse för vårt uppdrag, mycket av det vi gör kommer aldrig ut i media.
Sekretessen inom polisen är stark och ibland får poliser inte berätta ens för sina närmaste anhöriga om det som hänt. Då är turlaget, den arbetsgrupp poliserna jobbar i, en stor tröst. I gruppen kan man diskutera fritt om jobbiga händelser och ge varandra stöd.
– Det blir en väldigt familjär känsla, vi blir lite som syskon. Jag är stolt över mina kollegor och tycker att det är roligt att gå till jobbet.
Det värsta med att vara polis, menar Maja, är den mentala tyngden av att bevittna samhällets värsta. Att se människor som utsätter sig själva eller andra för sanslöst våld. Att se brott mot barn, trasiga människor och blod stannar kvar hos henne.
– Även om vi har verktyg för att hantera svåra saker och är mentalt förberedda så samlar man på sig saker i ryggsäcken. Turlaget betyder otroligt mycket i de situationerna, för det är aldrig någon som kommer att förstå lika väl som den som själv var med.
Det bästa med att vara polis menar hon är känslan av att vinna.
– Det är så otroligt tillfredsställande att kunna lagföra någon som utsatt andra för brott. Den känslan vill jag känna jämt, varje arbetspass. Att få tag i någon är första delen och att sedan kunna underbygga med en gedigen utredning och till slut att personen fälls.
Tror du att du kommer arbeta som polis resten av ditt arbetsliv?
– Jag hoppas det, man ska aldrig säga aldrig, men jag känner mig som en polis och hoppas att jag fortsätter känna så.