Anna Bäck och Martin Voogand har fått nog. De vill ha en förändring på kommunens fritidshem.
Anna Bäck är fritidspedagog och arbetar på ett fritidshem i Norrköpings kommun. Hon har länge känt att situationen på fritidshemmen är ohållbar och att det måste ske en förändring. I en insändare som nyligen publicerades i NT beskrev hon kort hur situationen ser ut. Insändaren fick många reaktioner och vi har nu träffat Anna Bäck och kollegan från ett annat fritidshem Martin Voogand, som är lärare med fritidsbehörighet, för att låta dem beskriva läget i våra fritidshem.
– Blir det inte bättre snart kommer jag nog börja rekommendera att föräldrar håller sina barn hemma, för barnens bästa. För att de inte ska känna sig osynliga och bortglömda, säger Anna.
Både Martin och Anna är överens om att arbetet har förlorat det pedagogiska som de utbildat sig för att lära ut. I läroplanen står det bland annat att “undervisningen i fritidshemmet ska stimulera elevernas utveckling och lärande samt erbjuda eleverna en meningsfull fritid.” Något som inte efterföljs, enligt Anna och Martin.
– Vi får släcka bränder hela tiden, så det pedagogiska tänkandet försvinner. Man funderar och planerar en uppgift som ska lära eleverna något, för att sedan inse att vi inte är tillräckligt med pedagoger. Så man får ställa in, säger Martin.
Anna berättar att man lätt känner sig som att man arbetar på ett fängelse.
– Vi är för få, så vi kan inte dela grupperna, utan måste ha dem ihop. Då får vi ta ut alla barn där man kan se alla. Man kan gå fram och titta vad de gör, man kollar så någon inte slår sig eller någon annan. Det är som att man är en vakt.
På fritidshemmen är personalen ofta för få, trots att det kan se bra ut på pappret, enligt Martin och Anna. De förklarar att det kan vara fem pedagoger på 60 barn, men att det sedan visar sig att alla fem kanske inte arbetar heltid och sedan finns barn i behov av extra stöd.
– Det syns inte alltid på pappret att vissa barn har behov av en vuxen hela tiden. De kanske har en outredd diagnos vilket gör att de egentligen inte har rätt till en egen personal. Men det spelar ingen roll för oss, någon måste vara med det barnet och då blir vi ännu färre på hela barngruppen, säger Anna.
"Det känns som att det är vi som driver det här. Vi har inte mandat för någonting, vi är anställda men ändå hänger så mycket på oss. Det är så mycket som går runt på att folk ställer upp", säger Martin Voogand, lärare med behörighet för fritidshem.
Både hon och Martin känner en stress och oro av att inte hinna se vad som händer bland barnen.
– Barnen tar mycket skada för att vi knappt hinner se dem eller vad som pågår. De går ensamma och man är på väg för att hjälpa, men så händer något akut. Då får de barnet vänta och så håller det på, säger Anna och fortsätter:
– Det kommer rapporter om hur ensamma alla barn på fritids är, om ökad psykisk ohälsa och mobbning som vi inte märker. Det är inte konstigt.
Martin instämmer i att det blir synd om barnen och att de hamnar i kläm.
– I våra möten talar vi öppet om att vi inte har resurser för vissa elever och att vi inte kommer att få det. Så alla som arbetar med de barnen vet hur det är och vad som kommer hända. Det är skrämmande, det är alltid någon annans barn, men ibland tänker jag att “tänk om det var mitt”.
Både Anna och Martin har lyft problemen och haft diskussioner på sina arbetsplatser. Men de får oftast samma svar.
– När man försöker berätta att man inte får ihop det får man jämt höra att man ska se över schemat. Hur då? Alla säger att jag ska vara på en plats. Alla vill ha våran hjälp, säger Martin.
De menar även att pengarna inte räcker till, vilket leder till att de ofta inte har råd med leksaker.
– Ibland undrar man hur det märks att en budget är för låg. Man har inga hela leksaker och man kan inte köpa nya. Man tar med sina egna barns leksaker för att det ska finnas några, säger Martin.
Anna fyller i.
– Det blir inga utflykter till bio eller museum. Vi får stanna på skolan, vi har inte råd.
Anna Bäck och Martin Voogand har fått nog. De vill ha en förändring på kommunens fritidshem.
Martin berättar att det känns som att upplevelsen av fritidshemmet blir lite som ett lotteri.
– Vilken pedagog man får för sina barn, vilken avdelning, var det ett bra budgetår eller inte.
Martin och Anna menar att föräldrarna måste börja ställa frågor för att det ska ske en förändring på fritidshemmen. De behöver reagera och ställa krav. Först då tror Anna att något kan hända.
– Jag skulle vilja att föräldrarna tog reda på hur det är på barnens fritidshem. Att de går fram och frågar “jag har läst om det här i tidningen. Hur är det här? Vad kan jag göra? Gör ni det som står i läroplanen?” För då kan vi säga att vi inte gör det. Då är något i rullning.