Vad som slår mig först vid beskådandet av Guds hästar är att filmen visuellt är så storartad. Just den aspekten fuskar många filmare – inte minst de svenska – alldeles för ofta med. Men filmen har också bärkraft när det gäller det innehållsmässiga så dess sevärdshetsgrad är helt klart betydande.
Först möter vi filmens huvudpersoner som småpojkar. De bor i det tuffa slumområdet Sidi Moumen utanför den marockanska staden Casablanca. Efter denna introduktion tar filmen ett tidsmässigt språng och vi återfinner gossarna fullvuxna. Hamid hankar sig fram genom att sälja apelsiner från sin dragkärra. Hans storebror Yachine rör sig i ett mer laglöst område och blir haffad och dömd till fängelse. Och så har vi Hamids bästa kompis Nabil som jobbar på en mopedverkstad.
Allt rullar på i en sorts hopplös vardagslunk tills Yachid kommer ut ur fängelset. Innanför murarna har han blivit en troende muslim och han umgås nu bara med rättroende. Snart är också Hamid och Nabil värvade av de islamistiska fundamentalisterna och de hjärntvättas till att bli självmordsbombare.
Filmen slutar med de bombattentat som utfördes på fem olika platser i Casablanca den 16 maj 2003 varvid 45 oskyldiga människor föll offer för religiösa terrorister.
Filmens regissör Nabil Ayouch har tidigare haft en film på svenska biografer. Ali Zaoua hette den om nu någon skulle minnas den.