Omedelbar behovstillfredställelse är grejen

Nä, inte nu heller. Det var någon annan som gick i trapphuset. Varför är det så att när man längtar, trånar och väntar med stort V. Ja, då är det helt tyst. Stilla. Händer nada.
Vänta, nu går någon i trappan igen. Kanske, kanske. Personen närmar sig dörren. Hej! Vill du köpa en jultidning?
Nej, tack, svarar jag och kväver den suck som skulle studsat mellan väggarna.
Nu börjar klockan närma sig lunch. Vad gör han eller hon egentligen? Väntan tär, det står klart. Telefonen ringer. Den som väntar på något gott, säger personen i andra änden.

Jamen, vad är det för självplågeri egentligen. Jag vill ju att det ska hända nu, nu, nu. Det där viktiga beskedet med stort B. Ett litet papper med svarta krumelurer som kan avgöra framtiden. Inga överdrifter här inte.
Åh! Jag hör steg. Är det brevbäraren? Plötsligt händer det! Det blänker till i den bronsfärgade lilla luckan som sitter mitt på ytterdörren. På en sekund är jag där. Innan räkningar, tidningar och reklam nuddat marken ligger posten i min hand.

Nej, inte i dag heller. Beskedet med stort B. Omedelbarbehovstillfredställelse. Nejdå.