Då & Nu – Gunnar Hagberg första dagen som fast anställd i november 1980 och under sin sista ordinarie arbetsvecka 2024. Då & Nu är också namnet på artikelserien om Norrköpings historiska förändringar som har varit ett av Gunnar Hagbergs skötebarn.
Den här texten får väl sorteras under omöjligt uppdrag.
Att summera ett yrkesliv är alltid svårt. När den sista (?) stora NT-profilen nu väljer att kasta in handduken och bli pensionär känns det nästan ogörbart, men som vi brukar säga i vårt skrå – det är ett tufft jobb men någon måste göra det.
Enklast är nog att börja från början. Vi får gå tillbaka till 1973 – en 15-årig Gunnar Hagberg kliver in på NT:s redaktion som prao-elev.
– Det var jag och en klasskompis från Ljuraskolan. NT-sporten hade aldrig tagit emot några prao-elever, men min mamma kände dåvarande sportchefen Håkan Haraldson, så på den vägen fick vi den möjligheten.
Mamma Kerstin skulle visa sig ha en avgörande roll för yrkesvalet, men mer om det senare.
Väl på plats blev det en rivstart. Första dagen fick Gunnar intervjua sin egen gymnastiklärare, brottarlegenden Olle Anderberg, vilket resulterade i en imponerade fyrspaltare på sportsidorna. Dag två intervjuades IFK:s dåvarande reservmålvakt Lennart Andersson som var byggnadsarbetare och tidigare ramlat ner från en byggnadsställning och skadat sig svårt och nu mot alla odds var på väg mot comeback.
– Den grejen hamnade i topp på Sportettan och då tänkte jag att "det här var ju inte så svårt".
Unge herr Hagberg skulle dock snabbt komma ner på jorden igen. Efter prao blev det helg- och extrajobb på NT-sporten.
– Bland det första jag fick göra sen var Grafiska mästerskapet i bordtennis. Ett korpmästerskap för grafiker uppe i Mässhallen och det var oerhört ambitiöst. Jag var där en hel dag från morgon till sen eftermiddag. Jag såg väl ett par hundra pingismatcher och skulle sen hem till redaktionen och skriva.
– Håll dig kort fick jag veta då. Jag tror det blev tre meningar i en liten notis så då blev jag mer medveten om den journalistiska vardagen.
Gunnar Hagberg har dock tagit igen den besvikelsen många gånger sedan dess och krävt plats i spalterna. På meritlistan under sportåren finns bland annat sex VM- och EM-turneringar i fotboll bland mycket, mycket annat. Från 1980 blev det nämligen en fast tjänst på sportredaktionen.
– Jag pluggade engelska och var i USA och hade praktik på tidningen Milwaukee Sentinel. Håkan Haraldson ringde och sa att om jag kom hem nu så fanns en fast tjänst ledig.
– Ärligt talat var jag väl inte jättesugen. Jag hade det väldigt bra och trivdes, men jag ringde mamma och berättade. Hon var väldigt tydlig – "klart du måste komma hem om du får ett fast jobb!" – och så blev det till slut. Jag åkte hem lite motvilligt.
Mamma igen, med andra ord och Hagberg blev snabbt ett välkänt namn först på sportsidorna, snart på nöjes- och musiksidorna och från början av 2000-talet på allmänredaktionen.
"Arbetskamraterna och läsarna kommer jag att sakna. Själva hantverket känns det som jag är rätt klar med. Att sätta rubriker och skriva bildtexter kommer jag inte att sakna lika mycket", säger Gunnar Hagberg som nu går i pension.
Att mycket har hänt på drygt 50 år är förstås en underdrift. Inte minst på den tekniska sidan och det är framförallt ett teknikskifte som stannat i minnet och som bäst beskrivs på typiskt hagbergskt manér.
– Första tiden var jag på sporten i Finspång och jag kom samtidigt som den första faxen. Den installerades på redaktionen i Finspång och vi skulle sända in våra manus till Norrköping. Det var bara det att det fanns ju ingen fax i Norrköping. Vi stod där med gapande munnar. Det tog ett tag innan man kom på att "aj fan, vi måste ha en till som vi kan skicka till".
– Efter några veckor fixades en fax i Norrköping också och då gick det lite lättare.
Gunnar Hagberg har tveklöst varit en av NT:s stora stilister i spalterna. De flesta som läst oss regelbundet genom åren vet att när Hagberg fått feeling är det ofta lika mycket språket som innehållet som tagit med läsaren på resan genom texten. Eller som han själv brukar beskriva det halvt på skämt, halvt på allvar: "Jag är bäst på att skriva mycket och entusiastiskt om ingenting".
– Stilist? Jag vet inte, men jag läser mycket själv och kanske fångar upp en del. Det har ju blivit lite mindre utrymme för sånt på senare år och man kunde ta ut svängarna lite mer förr.
– Många journalister har ju väldigt höga ambitioner och vill förändra, avslöja och påverka. Den drivkraften har jag aldrig riktigt haft. Jag tycker det är roligt att skriva och berätta och om nån tycker det är kul att läsa är det förstås roligt. Jag har aldrig tagit mig på särskilt stort allvar som skribent. För mig räcker det om det är kul för stunden för läsaren. Om de sen kastar tidningen dagen därpå är det helt ok.
"Alla jobb är intressanta. Som alla prova på-jobb till Sommarbilagorna. Jag vet inte hur många gånger jag suttit i en kajak och paddlat i Östergötlands alla vatten. Det har blivit lite av en tradition", säger Gunnar Hagberg. Årets vattenjobb gjordes dock med flotte.
Många möten med kända och okända människor har det blivit genom åren. Om vi ska plocka ett russin ur den kakan är mötet med David Bowie 1983 ett sådant.
– Det var i samband med "Let's Dance"-skivan och han var i Sverige för att promota konserten på Ullevi. Journalisterna som skulle intervjua honom fick gå in två i taget. Aids var nytt då och det gick mycket rykten om att Bowie hade aids och reportern jag gick in med frågade bara om aids.
– Jag såg ju hur Bowie tröttnade mer och mer på de frågorna innan han på typiskt syrligt men artigt brittiskt manér snoppade av reportern med att "har du några fler frågor om aids så föreslår jag att du kontaktar din husläkare". Sen kunde jag ostört träda in och ställa lite frågor om musiken i stället.
"Jag har öppnat lite för att hoppa in som vikarie i Söderköping om det blir kris. Jag var där i våras och det är väldigt trevligt där", säger Gunnar Hagberg.
Internt på NT är skrönorna i Gunnar Hagbergs fotspår många. De flesta förmodligen inte lämpliga för offentlighetens ljus, men en som visar hur händelserna ofta landar i hans knä är historien om provspelet i den engelska fotbollsklubben Millwall. Tillsammans med kollegan Henrik Skiöld var han på en reportageresa i England. En intervju med managern John Docherty var inbokad eftersom han för första gången tagit klubben till högsta divisionen.
– Jag tror de hade lite försvarsproblem för plötsligt ville han att vi skulle provspela. Vi var båda ganska stora och långa så de ville testa oss som mittlås. De hämtade utrustning och några spelare kallades in, bland annat Teddy Sheringham som senare spelade i engelska landslaget. Vi tackade dock vänligt och bestämt nej. Jag tror inte att det hade blivit så bra.
Historierna lär fortsätta ramla in, men nu är det obönhörligt slut på NT. Den givna frågan är förstås vad som händer nu?
– Några uppdrag har jag sagt ja till, men jag är inte jättesugen på att ha massor att skriva när jag slutat. En busschaufför sitter ju inte och kör buss när de slutat bara för att det är kul.
– Man kan väl säga att prao-tiden är slut. Nu har jag provat det här och upptäckt att det inte var något för mig.
Se där, en typisk hagbergare som avslutning.