NOVELL!
<h5>Utanför</h5>
Det gjorde ont i hennes öron och det bankade i hennes huvud. När man har freestylen på högsta volym hör man inte de elaka orden som kastas efter en. Men man ser blickarna.
Flickan går genom korridorerna i skolan. Allt är som vanligt. Hon hatar att gå i skolan. Varje morgon vaknar hon med en klump i magen. En vass svart klump som inte går att lösa upp. Ingen säger att hon är bra. Ingen säger att hon är dålig. Men alla tittar så konstigt och så hotfullt. Deras blickar jagar henne.
Oduglig och ful ekar, ekar, ekar efter henne. Alltid överallt.
Ensamheten och utanförskapet kväver henne långsamt. Det verkar som om alla människor hon möter springer halvdöda i sina råtthjul och bara kan stanna upp för att glo på flickan med egen vilja. För hon har valt själv. Kläder, smink, frisyr och hårfärg. Men det är bara yta. Det är ju bara ytan alla glor på. Förstår de inte att hon har en insida och på insidan skär alla blickar sönder henne mer och mer.
När hon ser sig själv i spegeln ser hon inte sig själv, utan en främling. Det är i ögonen det sitter. Där finns en skugga som aldrig fanns förr. Flickan gömmer sig under lager av smink. Måste gömma, måste gömma, måste gömma. Det som finns inunder är så skört, det tål inte att visas upp. Människornas blickar måste stängas ute.
Ni får gärna ta flickan, ta henne bara, skala av hennes personlighet och reducera henne till en skyltdocka. Varsågod. Ni gör henne kanske en tjänst. Hon får slippa blickarna. Men kom ihåg. Skyltdockor har inget hjärta.
När hon ligger i sin säng på kvällen och ska sova, maler tankarna. Det går inte att somna. Vrider och vänder. Det är svårt att älska sig själv när så många föraktar en. Hon längtar till helgen. Det enda hon klarar är nattens flyktiga leende, ett avtrubbat sinne. Det enda hon vill ha är nattens glans i ögonen, musikens puls genom kroppen, att leva i en film. Livet ler nästan bara när det är lördagskväll och flickan får vara med sina vänner i en värld som är lite bättre lite varmare lite mer kärleksfull. Då slipper hon blickarna. Det är bara då hon kan leva. Hand i hand med en vän är världen inte lika skrämmande.
Flickan är utanför. Hon är en som inte passar in en som folk inte respekterar. Men hon är ju sig själv. Trots allt som händer trots alla blickar så är hon sig själv. Det om något borde ju folk respektera henne för. Hon skulle kunna döda sin personlighet, följa trenderna, bli en grå råtta i sitt hjul. Men aldrig, aldrig, aldrig att hon skulle göra det! Då blir hon ju en i mängden, en som aldrig riktigt syns, en dum skyltdocka.
Utan egen vilja utan hjärta. Då skulle livet inte vara värt mycket.
Så jobbar vi med nyheter