Det första som slår en då man kliver av planet i ett annat land är doften. Ofta är den förknippad med semester och ledighet, men för läkaren Måns Muhrbeck innebar den början på en månads intensivt arbete.
Efter en 24 timmar lång flygresa kastades han direkt in i arbetet på fältsjukhuset i Cox’s Bazar i Bangladesh – världens största flyktingläger.
– En kirurg informerade mig och sen var det bara att börja jobba, berättar han.
Arbetet var intensivt, under den månad han var där var han bara ledig en enda dag.
Fältsjukhuset i Bangladesh har satts upp av Röda Korset för att bistå människorna i det flyktingläger som vuxit upp vid gränsen till Burma. Hundratusentals personer tillhörande minoritetsfolket Rohingya började i slutet av augusti strömma över gränsen då militären brände ner stora områden och förföljde, mördade och våldtog befolkningen. Sjukvårdspersonal skickades till fältsjukhuset för att ta hand om de akut skadade, men många människor sökte också vård för sjukdomar som tuberkulos. Något av det vanligaste de fick behandla var brännskador.
– I lägret bor man i tält med en kamin i mitten, det är trångt och barnen springer omkring och leker vilket gör att den lätt välter. Sen har de kläder i polyester som smälter.
Han minns särskilt en familj.
– Pappan hade gått för att ordna mat och mamman och de fyra barnen var kvar i tältet. När pappan kom tillbaka var tältet övertänt. När de kom in hade de 90 procentiga brännskador. Då finns det inget vi kan göra, vi kan bara smärtlindra. Eftersom de var unga tog det lång tid att dö, det var fruktansvärt att vara med om.
Förlossningsvård var också en stor del av arbetet. På sjukhuset gjordes runt två kejsarsnitt om dagen. Eftersom patienterna ofta försökt föda på egen hand i flyktinglägret kom de in väldigt sent.
– I 30-40 procent av fallen var barnet redan dött, säger Måns Muhrbeck.
Han är nu tillbaka på Vrinnevisjukhuset och i det svenska vardagslivet, men vistelsen har gett perspektiv på tillvaron.
– När jag kom hem så gick diskmaskinen sönder. För en familj med tre barn känns det som en katastrof, men det är ju ett icke-problem egentligen.
Han hoppas och tror att arbetet på fältsjukhuset gör nytta.
– Vi löser inga världsproblem, men för ett fåtal människor gör vi stor skillnad.