19-åriga Nora Stenlåås har haft diabetes i nästan hela sitt liv. Hon känner inte att sjukdomen begränsar hennes tillvaro.
19-åriga Nora Stenlåås från Norrköping har under majoriteten av sitt liv levt med diabetes typ 1. Sjukdomen upptäcktes när familjen var på en semesterresa i Ullared sommaren 2010.
– Jag drack väldigt mycket vatten, men det var ju sommar så mina föräldrar tänkte inte så mycket på det. Jag drack nog upp mot en och en halv liter på kort tid och sedan behövde jag gå på toa väldigt mycket, säger Nora Stenlåås.
När Noras syster ramlade med cykeln och skrapade upp armen uppsökte familjen sjukvård på vårdcentralen i Ullared. Nora fick följa med och under besöket togs också hennes enorma vattenintag upp. Vårdpersonalen mätte därför Noras blodsocker och det beslutades att hon skulle avsluta semesterresan och läggas in hemma på Vrinnevisjukhuset.
– På morgonen efter att jag lades in kom två sköterskor in på mitt rum. De bara tittade på varandra och gickan ut sedigen. Mitt blodsocker låg då tydligen på 27, vilket är jättehögt, man ska ligga mellan fyra och sju.
På sjukhuset fick Nora som femåring beskedet att hon hade diabetes.
Förstod du vad diabetes var?
– Nej, jag sa till mamma att “när man åker från sjukhuset ska man vara frisk, men jag är ju fortfarande sjuk”.
"Det är jätteskönt att inte behöva tänka på det så mycket. Ibland tog jag sprutor tio gånger om dagen, så det blev en väldigt stor skillnad", säger Nora Stenlåås om sin insulinpump.
Nora har injicerat insulinet själv fram till 2020, då hon fick en insulinpump. På baksidan av hennes vänsterarm sitter en blodsockermätare. Värdena syns både i Noras telefon och på en display kopplad till själva insulinpumpen. Pumpen sitter vid mellangärdet och från den kommer insulinet in i blodet via en slang.
– Det är jätteskönt att inte behöva tänka på det så mycket. Förut kunde jag ta upp mot tio sprutor om dagen, så det blev en väldigt stor skillnad när jag fick en pump. Den byter jag var tredje dag, annars är det inte så mycket jag behöver göra.
Under intervjun piper dosan till.
– Nu är jag säkert hög.
Nora tittar snabbt på displayen.
– Ja, det stämmer.
Sedan får hon ställa in hur mycket insulin som ska pumpas in i blodet beroende på vad blodsockret ligger på.
"Jag äter, tar insulin, och sen kör jag bara på", säger Nora Stenlåås.
Nora känner inte att sjukdomen påverkar hennes psykiska mående eller liv. Hon har aldrig brytt sig om vad andra kanske tycker och tänker om hennes sprutor eller insulinpump.
– Jag äter, tar insulin, och sedan kör jag bara på. Jag har vant mig vid min diabetes och den är en del av mitt liv nu. Jag känner att jag har kunnat göra allt jag vill göra och tycker inte att den hindrar mig på något sätt.
Den enda begränsningen som funnits var att hon som barn inte fick äta mer godis än vad som fick plats i handflatan.
– Men nu finns det inga sådana regler längre, det gäller bara att ta lite mer insulin om jag äter exempelvis godis.
Det har hänt att Nora glömt bort att ta insulin innan hon äter, men bara ett fåtal gånger har det varit ett problem. Oftast räcker det med att hon tar insulinet efter måltiden. Men en gång hade hon så pass lågt blodsocker att hon behövde åka in till sjukhuset.
– Jag har dock svårt att beskriva hur det var, man är lite borta när man är låg.
Insulinpumpen och mätaren sätts på plats med hjälp av en apparat som skjuter in en nål genom huden. "Ibland gör det ont och ibland känns det inte alls", säger Nora Stenlåås.
Motsatsen, att ha högt blodsocker, gör att hon blir törstig och trött.
– Humöret kanske inte heller är det bästa. Man är inte riktigt sig själv, och blir nästan en helt annan människa, säger saker man annars inte skulle sagt och så. Jag påverkades mer när jag var yngre, nu kan det hända att jag ibland blir lite tjurig, men inte som det var förr. På en dag kan det gå väldigt mycket upp och ner. Ibland är det en berg- och dalbana och ibland ligger blodsockret spikrakt.
Nora är med i Norrköpings Diabetesförening och deltar regelbundet i möten och andra aktiviteter. I föreningen pratar de om allt möjligt, inte bara om diabetes. Trots att medelåldern är betydligt högre än Noras känner hon att det är kul att träffa folk och umgås. När föreningen frågade om hon ville sitta med i styrelsen svarade hon direkt ja.
– Man får mycket tillbaka, visst att de är ungefär 45 till 80 år gamla, men jag tycker att det är kul att bara komma dit, prata och umgås.
Nora är den enda i hennes familj som har diabetes, men förståelsen hos övriga familjemedlemmar har alltid varit stor.
– Min familj har varit involverad sedan dag ett, och har varit väldigt stöttande och gjort allt. Kanske hade jag haft en annan bild av diabetes om de inte varit så stöttande, säger Nora Stenlåås.