"Jag var inte beredd på hur överlämnande det skulle kännas att min kropp plötsligt blev ett redskap", säger Nathalie Hedström.
Efter en både psykiskt och fysiskt påfrestande graviditet hoppades paret Nathalie Hedström och Linus Bergström Gustavsson att allt skulle lätta när barnet väl kom, men så blev det inte.
– Det var vid förlossningen som de riktiga problemen började, säger Nathalie Hedström.
Innan förlossningen hade paret läst på om hur de skulle göra förlossningen så bra som möjligt. Deras barnmorska hade gett lugnande besked om att paret skulle få ha inflytande över hur förlossningen skulle gå till, och att det skulle finnas en lyhördhet hos personalen. Men när det väl var dags gick den bilden i kras.
– Det var en fruktansvärd upplevelse. Vi var inte alls förberedda på den attityd som skulle krävas av oss, vi blev helt överkörda, säger Nathalie.
– Samtidigt som man tänkte att "jaja, jag är ju ingen läkare", säger Linus Bergström Gustavsson.
Förlossningen gick över tiden, och dagen innan man planerade en igångsättning gjordes en hinnsvepning. Det innebär att en barnmorska masserar livmodertappen för att försöka få igång värkarna. För Nathalie gjorde svepningen mycket ont och den gav inte något positivt resultat.
– Hela det dygnet var jag öm och hade fruktansvärt ont. Jag låg hemma i sängen och bara grät.
Linus Bergström Gustavsson, 31, och Nathalie Hedström, 27, säger att de upplevde konsekvenserna av en stressad vård.
Dagen efter kom paret in till Vrinnevisjukhuset igen, och en till hinnsvepning gjordes, trots att de uttryckligen beskrivit att de inte ville det.
– När hon var där nere och kollade sa hon bara “nu sveper jag lite, när jag ändå är här”, och då kanske det hade gått fem minuter sedan vi sa att vi inte ville göra en till hinnsvepning. Där försvann min rätt till min kropp, och min röst till att säga nej. Förtroendet sjönk väldigt fort därifrån och det kändes som en maktkamp varje gång personalen kom in i rummet, säger Nathalie.
Vad hade ni för bild av hur en förlossning skulle gå till?
– Vi hade väldigt öppna sinnen och trodde att det skulle finnas en lyhördhet. Men det fanns det inte, säger Nathalie.
Nathalie har tidigare i livet haft problem med psykisk ohälsa, med ätstörning och social fobi, vilket stod nedskrivet i hennes journaler. Men det var ingenting som togs hänsyn till vid förlossningen.
– Det känns som att det missades helt, vi fick säga gång på gång att det fanns en problematik, säger Linus.
Paret önskar att kommunikationen hade skötts på ett bättre sätt och att olika alternativ presenterats innan beslut fattades. Efter att deras barn kommit till världen fanns det en överhängande känsla av misslyckande och svek.
– Jag kände mig ganska misslyckad efteråt, för att jag inte kunde skydda Nathalie bättre, säger Linus.
Via Barnavårdcentralen fick familjen kontakt med psykiatrin som diagnostiserade Nathalie med förlossningsdepression och skrev ut medicin.
På pappret stod det att förlossningen hade gått bra – och det hade den rent fysiskt. Men traumat levde kvar.
– Vi var brustna i hjärta och själ och kunde inte få ur oss den här upplevelsen. Det är klart att man vet att en förlossning är jobbig, men jag tänkte att när bebisen väl kom så skulle det bli bra. Men för mig var det inte så, säger Nathalie.
Nathalie drabbades av en förlossningsdepression, bara att byta blöja eller umgås med barnet kändes som en alldeles för stor tröskel som inte gick att komma över. Av den anledningen hade hon också svårt att knyta an till sitt nyfödda barn.
– Barnet påminde om allt det jobbiga som hänt. Jag kände inte det där som alla säger att man ska känna och med det kom också en våg av skuldkänslor. Att orka prata med barnet och göra det här sociala, visa min närvaro, det var jättesvårt. Jag kände mig som en bluff när jag gosade med mitt barn, för egentligen ville jag bara lägga mig i ett mörkt rum helt själv.
Förlossningsdepression drabbar inte bara individen, utan kan också påverka barnets anknytning till föräldern.
– Det är en sån blottande situation och man känner sig misslyckad. Jag vill bara ge den bästa tryggheten till mina barn och på grund av att jag mådde dåligt var jag rädd att jag misslyckats med det.
Vid förlossningen av parets andra barn gjordes det inga vaginala undersökningar, vilket var en lättnad för dem.
Som kontrast fick i stället Linus en ohälsosamt stark anknytning med ett stort kontrollbehov och oro för barnet.
– Jag var kontrollerande och orolig, eftersom jag visste att Nathalie mådde dåligt. Samtidigt behövde jag jobba och kände mig inte tillräcklig någonstans. Sedan, när Nathalie blev gravid igen, fick vi panik för att vi visste vad som väntade, säger Linus.
– Innan det blev klart att vi skulle få ett planerat kejsarsnitt var jag så ångestfylld. Jag kände att antingen får jag ett planerat kejsarsnitt eller så måste jag dö, för jag kan inte hamna i samma situation igen, säger Nathalie.
Vid andra graviditeten fick paret en annan barnmorska som de upplevde som mycket förstående. Barnmorskan kämpade för att familjen skulle få ett planerat kejsarsnitt – och efter mycket om och men fick de lov och ett planerat kejsarsnitt genomfördes. Först efter den andra förlossningen kunde paret börja läka. Det var också då som familjen började gå till Spädbarnsenheten.
– Vi kunde inte ha fått bättre hjälp. Jag har aldrig varit med om något inom psykiatrin som är så flexibelt och anpassat. Vi hade ju direktnummer till vår psykolog, så det var bara att ringa, säger Linus.
"Nu skulle jag säga att vi fungerar väldigt bra som familj, och är trygga, men det hade ju inte varit detsamma utan Spädbarnsenheten", säger Nathalie Hedström.
Enheten samverkade också tillsammans med Barnavårdscentralen och barnets förskola, vilket underlättade livspusslet för familjen.
– Jag hade jättemycket problem med att lämna min son på förskolan och då tog vår psykolog kontakt med förskolan och förklarade min situation och bokade ett möte där vi kunde prata om det. Utan Spädbarnsenheten skulle vi inte kunna ha våra barn på förskolan och vi skulle nog båda två gå på anti-depp, säger Linus.
– Vi sökte för hjälp med anknytningen, men fick hjälp med så mycket mer, säger Nathalie.
Under behandlingen gick de även igenom hur ens barndom kan påverka kraven man ställer på sig själv som nybliven förälder.
Hade ni kunnat få den här hjälpen någon annanstans?
– Jag tror inte det, inte på samma sätt med uppföljningar. Till andra vårdinstanser tror jag att man behöver kämpa mycket själv för att komma vidare, här var det de som sökte upp oss. Plus samverkan med Barnvårdcentralen och förskolan, säger Linus Bergström Gustavsson.
– Jag har ju tidigare varit överallt med mitt mående, hos Barn - och Ungdomspsykiatrin, vanliga psykiatrin och hos vårdcentraler. Men att någon hör av sig som en vän och frågar hur man mår i dag – det finns inte hos någon annan institution, säger Nathalie Hedström.