Som genom ett mirakel upphör det hällande spöregnet strax innan jag sätter min fot i Slottsskogen. Jag traskar rakt igenom området bort till Linnéscenen för att inleda festivalen med José Gonzales och hans Junip. Den svävande popen är tyngre live, men den lyfter aldrig.
På Azalea njuter jag en stund av Alabama shakes southern rock och stomp. På Flamingo spelar Johnossi bredbent arenarock utan att ha utstrålningen som matchar det. Tame Impala växer från fina bakgrundstoner till sväng när de bäddar in oss i psykedeliska toner men den stora upplevelsen uteblir. Det är nu vi skulle ha behövt Neil Young, luften gick lite ur det hela då han ställde in. Mången man i Neil Young-t-shirt slokade och man såg en tår i ögat. I brist på annat blir Beach house spelning späckad med folk och säkerligen intensiv för de som får plats inne under tältduken. Själv drar jag mig till filmvisningen på området och där får jag dagens mest intensiva och surrealistiska konsertframträdande: Peaches does herself.
Fredag
Fredagen inleds med att två 70-åringar krigar om min uppmärksamhet. Under Giorgio Moroder dansar man till gamla 80-talshits, till Rodriguez nickar man mest. Otippat nog vinner den förstnämnda. Of monsters and men svänger rejält ibland men mystiken försvinner på den stora scenen i solskenet.
På Linnéscenen rockar dock Haim så tältduken över scenen fladdrar, de tre systrarna trollbinder med sitt totala engagemang trots ljudproblem. Om gårdagens extas kom av sig när Neil Young ställde in så blir kvällens lycka desto större för de tusentals som inväntat Håkan Hellströms spelning. Håkan är full av energi där han hoppar omkring på scenen. Musiken är som gjord för festival med allsång redan i första låten och publiken hoppar i takt. Huvudpersonen själv verkar genuint lycklig över att vara på plats. åskådarna följer med på irrfärder mellan rock, blues och visor utan problem men själv blir jag uttråkad så snart tempot dras ned.
I skuggan av folkfesten vid Håkan Hellström råder andra tongångar på Linnéscenen. Godspeed you black emperor gör en högintensiv spelning vad gäller maffig ljudbild och fängslande bildspel. Det är hårt och repetitivt utan åthävor och alldeles, alldeles underbart.
The Knife överraskar mig. Jag hade väntat mig en introvert och navelskådande spelning där beatsen fått tala för sig själva men i stället bjuder syskonen Dreijer på ett färgsprakande dansparty. Man kan inte låta bli att trollbindas av de dundrande tonerna och de snabba dansfötterna.
Om det råder fart och fläkt på den stora Flamingoscenen så är det desto lugnare i Annedalskyrkan. När de tre systrarna i The Staves kliver på scenen och upplåter sin vackra stämsång råder en nästan andaktsfull stämning i bänkarna, sångerna blir dock lite likriktade efter en stund och trött styr jag mina steg hemåt.
Lördag
Lördagen inleds med ihållande ösregn vid Azaleascenen. Men det gör absolut ingenting, tvärtom blir det den perfekta inramningen till Phosphorescents melankoliska americana rock. Och nästan som ett tecken tittar solen fram under slutet av spelningen.
Iris Dement må se spröd ut vid pianot men hennes starka, genomträngande röst når utan problem ut till var och en av oss. Hennes lugna, ibland nästan sakrala country är ro-givande men också utan överraskningar. Jag styr mina steg mot hennes motsats. Det kan inte gå fel med Public Enemy på en festivalscen. Energin som flödar från hiphopveteranerna är överväldigande och imponerande. Svänget går inte att freda sig från. I gengäld verkar Cat Power bräcklig och trevande på en stor scen, det tänder aldrig till. På en klubbspelning är det mycket möjligt att det hade varit magiskt.
överhuvudtaget kännsdet som om att arrangörerna har haft svårt att hitta akter som passar på den mellanstora Azaleascenen, flera av de som spelat där hade mått bra av en mer intim lokal. årets festival pendlar mellan det breda och det elititiska, det finns något för alla. Förutom musiken erbjuds besökaren även panelsamtal och filmer på ställen över större delen av Göteborg.
Way out west vill väldigt mycket på en gång och som besökare blir det ibland svårt att greppa och det slutar med att man känner att man alltid missar något annat. Samtidigt måste man ge festivalen en eloge för att man försöker involvera andra delar av kultursektorn. Bara man inte tappar fokus på det som är det viktigaste på en musikfestival, nämligen musiken.