Österrikaren Ulrich Seidl har som filmskapare gjort sig känd för att i sina filmer framhäva det groteska i den mänskliga tillvaron.
När han nu avslutar sin Paradistrilogi med Paradis: Hopp anslår han emellertid en avsevärt mildare ton och avstår helt från att provocera. Annat var det i trilogins två andra delar – i delen Kärlek handlade det om sexturism och i Tro om religiös fanatism.
I Paradis: Hopp är 13-åriga Melanie (Melanie Lenz är mycket övertygande i rollen) huvudperson. Hon syntes även kort i första delen. Här skickas hon till ett läger för överviktiga barn någonstans i Wechselbergen. Filmen följer henne och de övriga barnen under de dagliga rutinerna med kroppsövningar ledda av en disciplintrumpetande fyslärare.
Särskilt motiverade för viktminskning tycks just inga av barnen vara och de gör köksräder och proppar i sig onyttigheter när de kan.
Störst vikt i filmen lägger emellertid Seidl på Melanies förälskelse i lägrets läkare, en attraktiv man som säkert är 40 år äldre än henne. Oblygt försöker hon vinna hans uppmärksamhet och för honom blir hennes närmanden allt mer besvärande. Han gör allt för att hålla avståndet men man skönjer en osäkerhet i hur han skall hantera situationen.
Paradis: Hopp är i allt en typisk Seidl-film med korta tablålika scener men som något nytt upplever man den empati och ömhet som filmen faktiskt utstrålar.