Margareta prioriterades bort av vården
Margareta Cassel är innerligt less på att vara lågprioriterad i psykvården. Hela hennes liv går ut på att vänta på vård.
Foto: Andersson Magnus
2004 frågade hennes läkare om hon inte kunde tänka sig att börja gå till sin vårdcentral istället.- Jag svarade att jag tyckte att vården funkade bra där jag var, säger hon.Men något val fanns egentligen inte. Blommelund skulle stänga. Margareta minns att vårdcentralen samrådde med överläkaren i psykiatri som hon gått hos tidigare. Det var helt nytt med psykiatriska patienter i primärvården.- Ända sedan dess har jag känt att de inte vet var de ska göra av oss som mår dåligt psykiskt. Primärvården vill inte ha oss.Då liksom nu ordinerades Margareta upp till tre lugnande tabletter om dagen mot ångest och två insomningstabletter till natten. Margareta upplever att läkare på vårdcentralen ofta ser på henne som en narkoman, fast att det är sjukvården som förskrivit läkemedlen.- Läkarna frågar aldrig hur jag mår eller varför jag tar medicinerna. Men när de ser att jag står på Effexor, Xanor och Apodorm ryggar de tillbaka. Ändå har jag aldrig ens tagit alla doser jag får. Jag har aldrig överdoserat eller trappat upp, säger hon.Hon visar sina läkemedelslistor. I dag är medicinering den enda hjälp som sjukvården erbjuder Margareta. Vill träffa psykolog
Hon skulle regelbundet vilja gå och prata med en psykolog och på det sättet bli av med sin depression, trötthet och ångest.- Flera läkare har sagt att jag måste trappa ner, men någon hjälp kan de inte erbjuda. Nedtrappningen skulle jag få sköta själv, vilket är helt oöverstigligt för någon som mår som jag.Numera upplever Margareta även att hon är för gammal för att sjukvården ska prioritera henne.- Jag fyller 65 i år och har inget arbete att gå tillbaka till längre.Margareta beskriver att hon för det mesta ligger i sin säng eftersom hon lever med ständig trötthet. En vanlig dag stiger hon upp ungefär vid nio, äter fil och är uppe någon dryg timme.- Jag hinner igenom halva tidningen sedan är jag så trött att jag måste sova igen. Jag orkar inte mer, det spelar ingen roll vad jag skulle vilja göra.Hjälp med det dagliga
Sedan sover Margareta till strax efter lunch och dricker kaffe och äter en halv smörgås. Det tar emot att äta mer.- Sedan går jag och lägger mig igen. Jag är helt förundrad över hur jag kan sova så mycket. Det är lite konstigt det där för jag vill varken gå upp eller gå och lägga mig.Det dagliga klarar Margareta med hjälp av en städhjälp som även tvättar och plockar undan.- Jag vill ha ordning men klarar inte ut det själv. Det måste jag ha hjälp till.- Jag har hamnat i en så hopplös situation. Jag känner mig så extremt ledsen och ingen vill hjälpa mig. Men ibland kvicknar jag till och ringer runt för att få hjälp. Det tror jag ändå är min räddning.Tabletter för att sova
Framåt kvällen brukar hon äta, ta sina anti-depressiva tabletter, kanske titta på tv eller gå ut på internet en stund.Ibland kommer ångesten. Då tar Margareta en halv ångestdämpande tablett, men det är inte ofta. - Hemma är det sällan jag tar dem alls.Sedan är det snart dags att sova igen. Två insomningstabletter brukar det gå åt för att Margareta ska kunna sova lite mer sammanhängande under natten. Sin ångest över sin hopplösa situation känner Margareta att hon skulle behöva få ur sig.- Den 6 maj var det kris och jag behövde hjälp. Läkaren försökte trösta: "Det kommer en psykolog efter sommaren. Han är jättebra!".Det var droppen.- Jag bröt ihop fullständigt. Jag fick ligga på ett rum där jag bara grät och sedan skickades jag till psykakuten.Fick åka hem
Margareta berättar att en ST-läkare rådde vårdcentralen att göra upp en behandlingsplan eftersom hon inte tillhörde psykiatrin. Margareta fick åka hem igen. ST-läkaren ordnade så att det psykiatriska mobila teamet kom på besök hos Margareta dagen efter och ringde de följande två dagarna.- Sedan dess har jag inte hört något. Inte ett ord, inte ens ett telefonsamtal.Själv har hon flera gånger ringt till vårdcentralen. - Efter fem veckor fick jag svaret att jag tillhör psykiatrin på sjukhuset.Men någon vård har Margareta inte fått.Blotta tanken på att fortsätta ligga i sin säng dag ut och dag in får henne att vilja ge upp.- Det är inte så att jag vill dö, jag vill bara inte leva så här.
Så jobbar vi med nyheter