För Paint Everyday Orange gick egentligen inte ens vidare från sin semifinal för några veckor sedan. Finalplatsen säkrades istället först i efterhand via ett wild card.
Vad hade det för inverkan på era finalförväntningar?
Bara ha kul
– Vi såg det som ett tillfälle att spela och bara ha kul inför en stor publik, säger basisten Karl Andersson.
Han slår givetvis huvudet på spiken, det går inte att ta miste på bandets glädje på scenen. Det är fascinerande att se hur nervositeten övergår till äkta leenden så fort bandet börjar spela, hur framträdandet ser så enkelt och självklart ut.
– Det där har gått fort, säger sjungande gitarristen Sara Axelsson. Från början stod vi mest still på scenen. Men nu när vi märker publikens gensvar, det är ju folk som vi inte ens känner som ser glada ut, då blir vi glada. Vi märker att det händer någonting.
Ni har spelat tillsammans i ett år ungefär, om ni jämför hur ni låter med hur ni vill låta, hur nära er målbild är ni?
– Vi eftersträvar inte något mål direkt, erkänner trummisen Gustaf Sjögren.
Ska vara kul
– Jag ser musik som något bra man gör tillsammans, fortsätter Karl. Man ska spela för att det är kul inte för att visa sig duktig.
– När jag skriver låtar strävar jag efter när att hitta de där popmelodierna som verkligen sätter sig, jag ska känna att det här är något som alla kan leva sig in i, berättar Sara.
Det går inte annat än att konstatera att bandet har lyckats med det. Förutom ett framträdande på Riksfinalen i Malmö den 25 maj har bandet även vunnit en studioinspelning och en plats på Bråvallafestivalen.
– Men hallå, utbrister plötsligt Sara. Då är ju jag på Peace and Love-festivalen.