I våras slutade Linda Björkström sitt arbete som sjuksköterska på akuten i Norrköping. "Orken var slut", säger hon.
Linda Björkström säger att hon saknar sin gamla arbetsplats nästan varje dag, men att hon vet att hon aldrig skulle orka gå tillbaka. Hon har nämligen försökt en gång tidigare. År 2017, efter tre år på arbetsplatsen, sa hon upp sig för första gången. Men redan tre månader senare var hon tillbaka.
– Grejen är ju den att det egentligen är världens bästa jobb. Du får göra skillnad för människor på riktigt, säger hon.
Men ganska snart byttes den positiva energin åter mot trötthet och en känsla av att stå handfallen utan resurser att utföra sitt arbete på ett patientsäkert sätt. I våras sa hon upp sig – igen. Och nu har hon inga planer på att återvända.
Linda är numera anställd av ett bemanningsföretag och delar sin tid mellan akutavdelningen i Nyköping och en skönhetsklinik i Linköping.
– Tempot är mycket behagligare och jag har fått tillbaka mitt privatliv och min positiva inställning.
Vad fick dig att lämna jobbet på akuten i Norrköping?
– Det blev för slitsamt. Patienttrycket ökade medan antalet i personalen blev färre. Ibland klev jag på ett nattpass och var ansvarig för ett 30-tal patienter, säger Linda och fortsätter:
– Då kan jag ärligt säga att jag inte ens hann träffa alla, trots att de var mitt ansvar.
Hon upplevde att många, inte minst äldre patienter, blev liggande i korridorerna eftersom det inte fanns vare sig tid för omvårdnad eller sängplatser. Som en följd av arbetsbelastningen fick hon och kollegorna dessutom ta emot frustration från de väntande patienterna.
– Jag har fått höra att jag är en idiot, rasist och inkompetent. Och vad finns det egentligen för svar att ge till någon som tycker att det är orimligt att få vänta 16 timmar på akuten? Det finns inget svar, för det är ju orimligt.
Linda upplever att pandemin blev startskottet för ledningen att sätta en låg bemanning i system, vilket har blivit en ond spiral som ökat arbetsbördan ytterligare.
– Till slut blev även schemat ohållbart och jag kände att jag inte längre ägde min egen fritid. Då var jag tvungen att gå vidare.
Nu jobbar du delvis på akuten i Nyköping. Hur är situationen där jämfört med Norrköping?
– Vi är lika många personal i Nyköping som vi var på Vrinnevisjukhuset, men i stället för ett 60-tal inskrivna patienter på en kväll är det kanske 20 stycken, säger Linda.
Linda Björkström upplever att akuten i Nyköping har en bättre arbetsmiljö.
Hon upplever också att attityden är en annan och att sjukhusets avdelningar samarbetar bättre.
– I Norrköping finns en inställning att akutpersonalen ska göra allt klappat och klart innan de skickar vidare patienterna till avdelningen. Det är orimligt.
Är alla patienter som uppsöker akuten i behov av akut sjukvård?
– Nej, vi blir snarare den sista utposten i en vårdkedja som inte fungerar, säger Linda och förklarar:
– Människor som upplever att de har svårt att komma fram till primärvården vet inte var de ska ta vägen och i slutänden hamnar de här.
Kan du ge några exempel på när det blir en patientfara?
– När du inte hinner se alla patienter och inte har någon plats för dem är det självklart så att du lätt kan missa något viktigt.
Även vad gäller de mer akuta fallen ser Linda risker, då det inte alltid finns personal med rätt kompetens på plats. Det finns exempelvis speciellt utbildad personal som har hand om larmen, det vill säga personer som exempelvis kommer in med ambulans och i vissa fall pendlar mellan liv och död.
– Där krävs erfarenhet och stressigtålighet. Du hinner inte reflektera och måste ha stenkoll på var allt finns och på alla läkemedel, annars kan det gå riktigt galet.
Men enligt Linda har det hänt att oerfaren personal hamnar där, vilket äventyrar patienternas hälsa. Dessutom upplevde Linda att undersköterskorna på akuten väldigt ofta fick ta ett betydligt större ansvar än vad de egentligen bör göra, eftersom sjuksköterskorna inte hann med.
– Lyckligtvis är undersköterskorna oerhört kompetenta och stabila, men att de ständigt täcker upp fungerar inte i längden. Det blir en fara både för deras egen hälsa och för patientsäkerheten.
Linda Björkström upplevde att undersköterskorna på akuten i Norrköping ofta fick ta ett större ansvar än de borde.
Vad skulle behöva ändras?
– Jag tänker att det ändå är så enkelt som att patienterna måste bli färre eller personalen fler.
Har du framfört kritiken?
– Många gånger och då kommer det ofta löften om att scheman ska bli bättre eller att vi ska få avlastning på annat sätt. Men dessa löften infrias aldrig och nu är orken slut.