Det var studiedag och George Abdulahad var på Busfabriken med pappa Samir. De lekte och hade roligt. Georges kusin anslöt och de började att hoppa på varsin studsmatta. Men något gick fel. George hamnade i nätet och landade på stålställningen.
Tre veckor har gått när vi träffas hemma hos familjen. Samir visar bilder på madrasserna som ligger som skydd runt hoppduken. De sitter inte fast. Han visar en kort filmsnutt där han lyfter på en av dem, den är några centimeter tjock.
– Den är så tunn, jag tackar Gud för att det inte gick värre, säger Samir Abdulahad.
Ändå skadades George svårt. Han bröt ett ben i armbågen och fick nervskador som resulterat i att han saknar känsel i fyra av fingrarna på höger hand. Det kan dröja upp till ett år innan den är tillbaka.
– Jag såg att armen var helt böjd, säger Samir som försökte trösta George samtidigt som han ringde 112.
Föräldrarna är tacksamma för den hjälp som de fick av personalen på plats. När SOS Alarm undrade över adressen hade personal kommit fram och tog över luren.
– George skrek. Han hade ont och var jätterädd.
Vårdpersonalen lovordas också. Efter röntgen och magnetröntgen kunde en svår fraktur, blödningar och skador på medianusnerven konstateras. George behövde opereras akut.
– Vi såg på läkaren att det var allvarligt.
För att stabilisera armen sattes metallbitar in i armbågen. Snart väntar en ny operation, där bitarna ska tas bort.
Nu sitter George hemma i lägenheten med gips från överarmen ner till handen. Han är hemma eftersom både skolan och föräldrarna är oroliga att skadan ska förvärras om han ramlar. Han saknar kompisarna och lektionerna. Favoriten är matematik. Han har redan lärt sig multiplikation, vilket jag får höra prov på.
På nätterna turas föräldrarna om att sova med George, som vaknar mitt i natten och skriker. Han har ont och är rädd. När Samir frågar om han vill åka till Busfabriken igen är svaret tydligt.
– Aldrig i livet, säger han.
Föräldrarna säger att de har kontaktat oss för att de är oroade för andra barns säkerhet. Ingen annan ska behöva drabbas som George, eller ännu värre. De har vänt sig till olika instanser, för att få till förändring och i hopp om att få stöd till George, men bara fått till svar att det inte är deras sak.
Till slut fick Maria veta att Konsumentverket är tillsynsmyndighet och vände sig dit. När vi pratar har hon inte fått svar än men innan artiklarna publiceras står det klart att fallet ska granskas.
Efter olyckan har de tagit kontakt med personalen på Busfabriken. Tillsammans har de fyllt i försäkringspapper och visat dokumentation på skadorna. De tycker att de har blivit bra bemötta.
– De blev chockade över hur allvarlig utgången blev, säger Maria.
Föräldrarna är desto mer kritiska mot ledningen.
– Vi förstår att alla barn kan ramla, men det här har hänt på grund av misskötta säkerhetsrutiner. Sådana här ställen måste besiktigas och jag skulle vilja se ett protokoll, säger Samir.
Familjen Abdulahad har årskort. Nu vågar de inte åka dit igen och har bett om ekonomisk kompensation för den återstående tiden. Men det blir de nekade.
Föräldrarna säger att de inte vill förstöra för Busfabriken, de tycker själva att det är en bra aktivitet där barnen får möjlighet att röra på sig. De saknar fler ställen i stan som fyller samma funktion.
Nu vill de bara att säkerheten ska ses över.
– Det som vi går igenom önskar vi ingen annan.