Då. Vårens ankomst lockar ut Norrköpingsborna i slutet av mars 1959. Att promenera på Himmelstalund var ett folknöje. Den röda ladan på toppen brann ned 1977 och trästaketet utmed gångbanan är också sedan länge borta.
Då och nu
Alla till Himmelstalund! Av Rune Holmsells svartvita bild från i mars 1959 – "Då-bilden" – får man onekligen intrycket av att halva Norrköping (nåja) är på väg upp till hällristningarna på kullen. Rena lämmeltåget i vårsolen. På den tiden var det dessutom mycket lätt att hitta hällristningarna. Ta sikte på den röda ladan, löd det allmänna stridsropet.
Dagens besökare har det inte exakt så enkelt. Den röda ladan brändes ned 1977.
Bland många insatser för Norrköping, värnade Ann-Charlotte Hertz även om hällristningarna.
– Om jag inte minns fel var det väl några småbarn som lekte med tändstickor. Det var nog aldrig meningen att det skulle gå så illa. Men det var tråkigt. Ladan i sig var knappast skyddsvärd ur kulturhistorisk synpunkt, men den var ett bra riktmärke för hällristningarna och mycket användbar som förråd för fritidskontoret.
Det säger Ann-Charlotte Hertz, Norrköpings stadsantikvarie under åren 1983–2008. Få har gjort lika mycket för Norrköpings hällristningar som hon. Möjligen med konkurrens från de förfäder som ristade i berghällarna under bronsåldern och därmed skapade hela den sällsynta skatten från förr.
– Hällristningarna är unika för Norrköping. Ingen annanstans i världen finns det lika många hällristningar inom en stadsgräns. Bara inom ett par kilometer utmed Strömmen finns det över 7 000 ristningar. De allra flesta på Himmelstalund, säger Ann-Charlotte Hertz.
– När den röda ladan brann ned till grunden var vi spända på att se om det fanns ännu flera hällristningar under golvet. Men, nej, så var det inte. Himmelstalund är ändå en av de figurrikaste hällristningsplatserna i Skandinavien med cirka 1 700 ristningar.
Nu. Ingen lada men kraftfullare grönska och växtlighet. Himmelstalund håller stilen.
Under sin yrkesbana lade Ann-Charlotte Hertz åtskilliga timmar på att med känslig hand och vit färg synliggöra hällristningarna på Himmelstalund. Numera är de röda till kulören och lätta att navigera fram till tack vare föredömliga skyltar och breda spänger.
– Ett av mina allra första jobb på stadsmuseet var att rädda hällristningarna på Himmelstalund. Jag blev mer och mer bekymrad över hur de slets ned av den tilltagande trafiken när mopedister, cyklister, gående och en och annan bil sneddade över berghällarna, berättar hon.
– Jag tjatade på kommunens styrande att de skulle flytta vägen till att runda berghällarna med sina ristningar i stället. "Det är statens sak, inte vår", löd de första beskeden jag fick. Men till slut tog kommunen sitt ansvar och insåg att hällristningarna var skyddsvärda. Det blev en ny väg.
Någon ny lada blev det dock inte när den gamla försvann i lågorna.
– Jag hade tidigt en idé om att försöka göra ett enkelt hällristningsmuseum i byggnaden. Men det stannade vid en dröm. Det blev tomt utan ladan på toppen. Jag brukar titta till hällristningarna lite då och då. Det är svårt att släppa dem, säger Ann-Charlotte Hertz.
En av åtskilliga hällristningar på Himmelstalund.
När Rune Holmsell tog den svartvita bilden i slutet av mars 1959 handlade det tillhörande NT-reportaget om en lovande vår som tycktes ha stannat av. Många flanörer var förvisso ute vid bildtillfället, men NT undrade ändå var våren tagit vägen. Samtidigt meddelade väderleksrapporten att "det vackra vårvädret över Götaland ersattes i natt av ett dimbälte som på morgonen låg över stora delar av södra Sverige och som vållade trassel för flygtrafiken".
När vi publicerade den här bilden i vår Facebookgrupp NT Nostalgi i våras hörde åtskilliga läsare av sig med egna minnen från den röda ladan. Allt från dess tveksamma roll som perfekt gömställe för "ekivoka magasin" till rundningsmärke vid friluftssatsningen "Gå, lunka, löp". Här kommer några av rösterna ur kommentarsflödet:
"Jag minns också röda ladan. Man fick ibland bege sig dit på gympatimmen och gnugga handflatan mot väggen för att sedan visa upp den för läraren".
Dessutom:
"Vi gömde oss bakom den när vi hade skolorientering, men blev avslöjade av vår lärare och fick ta vårt straff. Utebliven medalj".
Vidare:
"Bodde på Finspångsvägen och var mycket i Himpan, även badet! Kul att få se ladan, men den gick ett sorgligt öde till mötes".
Samt:
"På fredagarna våren 1974 fick vi i avgångsklasserna på Haga runda denna innan vi fick ta helg".
Det är röster som vittnar om vilken älskad plats Himmelstalund är, och alltid har varit, för Norrköpingsborna. Och tröttnar man på hällristningarna där finns det ännu flera på andra platser i Norrköping att skåda – Ekenberg, Pryssgården, Fiskeby, Leonardsberg, Karlsberget, Skälv, Klockaretorpet, Herrebro och Egna hem-området.