Till sommaren fyller Calle Jacobsson år. Han blir då 32 år, men han känner sig inte stor, förklarar hans pappa. För på grund av sin utvecklingsstörning befinner sig Calle rent intellektuellt i nivå med ett treårigt barn. Då han på grund av detta inte klarar av att bo ensam, är han sedan 2015 placerad i ett gruppboende i Gyttorp i Nora kommun. Det ligger knappt två och en halv timme bort med bil, vilket är en resa som Calles föräldrar gör regelbundet.
– Han var ju nere nu i helgen och han är glad när han är här. Men det är jobbigt när han ska åka tillbaka till Nora igen, säger Pontus Jacobsson, Calles pappa.
Vi sitter i vardagsrummet till den villa i Åby där Calle vuxit upp. På nedervåningen har han kvar sitt rum, och hunden Jaya ser de fortfarande som "Calles hund". Förutom familjen, med föräldrar, två systrar och flera syskonbarn, finns också de personer som Calle betraktar som sina vänner här i Norrköping: Personalen på den lokala spelbutiken, brandmännen på stationen i Kvillinge och taxichaufförer han lärt känna när han åkt färdtjänst.
Konsekvensen av att Calle placerats utanför Nora blir på så vis att han dels förlorar kontakten med sitt sociala nätverk, men också att familjen splittras, beskriver Pontus.
– Och han säger ju att han vill bo här. Vad ska vi säga då, att det får du inte?
När Calle 2007 flyttade hemifrån för första gången var det till ett av Norrköpings kommunala LSS-boenden. Där blev han kvar i två år, innan problemen med hans utagerande beteende blev för stora. Till slut ställdes föräldrarna inför ett ultimatum. Antingen så skulle boendet stängas av arbetsmiljöskäl, eller så skulle en väktare anställas för att ta hand om honom, berättar Pontus.
Det låter extremt med en väktare, i mina öron.– Ja, men det var så. Jag kommer så väl ihåg den fredagen då vi fick det samtalet.
I stället valde föräldrarna att ta hem Calle igen, och hans mamma Marita tog tjänstledigt för att ta hand om honom. Det var första men inte sista gången det skulle ske.
– Som förälder känner man många känslor, och en uppgivenhet, säger Pontus. Man undrar, vad vill kommunen? Vad har de för vilja att klara av saker? Det kände vi då, att de hade ingen vilja till det egentligen.
Efter ett knappt år fick Calle plats på ett annat boende, den här gången i en annan kommun. Den så kallade externa placeringen motiverades med att Calles behov inte kunde tillgodoses i Norrköping. De första två åren på det här boende gick ganska bra, men sedan ska problemen ha eskalerat även här. Pontus beskriver det som att personalen försökte bekämpa Calles utagerande beteende med fysiskt våld, och går så långt som att kalla det för vanvård.
– Jag vet att någon gång när jag kom dit, så sprang han runt naken på tomten, och skulle iväg därifrån. Alltså, de hade helt fel bemötande.De (personalen) skulle låsa in sig i köket, så de skulle kunna springa in där, och ha någon tittglugg. De var inne på helt fel linje, det var de mot Calle, det var konfrontation, säger Pontus.
Sedan dess har sättet som man arbetar med utagerande personer förändrats såväl i Norrköpings kommun som i övriga landet, förklarar Pontus, som tidigare var engagerad i FUB, en organisation som verkar för utvecklingsstörda barns och vuxnas intressen. Det nya arbetssättet kallas lågaffektivt bemötande, och går i korthet ut på att i förväg förhindra situationer där en person kan bli utagerande. Att det var så man skulle hantera utagerande beteende visste redan alla föräldrar till barn med sådana problem, menar Pontus, men innan synsättet nådde politiker och tjänstemän tog det längre tid.
Men Pontus satt också själv som förtroendevald i Norrköpings kommun, bland annat som ledamot för dåvarande Folkpartiet (numera Liberalerna) i vård- och omsorgsnämnden. Det är den nämnd som har ansvar för den här typen av frågor.
Men kunde inte du driva på inifrån då?– Ja, alltså det är inte så lätt. Det är klart att jag förde mina diskussioner, men det är en så stor sak att påverka. Jag vet att som ordförande i FUB så påverkade man på sitt sätt, så mycket man kunde. Men det här med lågaffektivt bemötande har ju slagit igenom nu, det är lite märkligt. Det är lite poppis, alla ska gå en sådan utbildning. Men för några år sedan var det ingenting.
Efter att situationen på boendet i grannkommunen urartade, tog Pontus och Marita hem Calle till Åby igen. Det hade då hunnit bli 2014, och innan Calle flyttade ut igen skulle det dröja ett år. Pontus beskriver det som en väldigt tufft tid för familjen. Marita tog återigen tjänstledigt för att ta hand om Calle, som enligt pappan var traumatiserad av åren på boendet. Till exempel ska den hårdhänta hanteringen från den manliga personalen ha lett till att hans förtroende för män i allmänhet blivit skadat.
Till slut orkade inte föräldrarna längre, och begärde då på nytt en plats på ett LSS-boende. Det var nu som Calle blev placerad på det privata gruppboendet i Nora kommun.
I beslutet som är daterat den 18 december 2014 hänvisas till att Norrköpings kommun inte har någon bostad ledig som motsvarar Calles behov. På liknande sätt har kommunen i snart nio års tid hänvisat till att de saknar kompetens, anmärker Pontus.
– Då ställer jag mig frågan, att så långt bak i tiden, vad har hänt? Det här är inget som Calle vill eller som vi vill. Så vad har kommunen gjort? Ja, ingenting egentligen. När man gjort en extern placering, då lägger man undan det ärendet och sedan bryr man sig inte om det. Det är på något sätt som att ”nu är vi av med det”.
Under sin tid i vård- och omsorgsnämnden satt Pontus även med i det utskott som fattar beslut om externa placeringar. Själv ser han det som en form av "förvisning" från hemorten.
Så du var med och fattade liknande beslut då?– Ja, men jag var inte bekväm med det. För jag tyckte inte att man skulle göra på det sättet.
Nyligen förlängdes Calles placering i Nora ytterligare ett år, men nu har föräldrarna tagit strid för att få hem honom. Utöver ett klagomål till Inspektionen för vård och omsorg kring hur Norrköpings kommun hanterat fallet, har de även överklagat placeringsbeslutet till förvaltningsrätten.
– Jag kan känna att det som händer är en form av diskriminering. En särbehandling på grund av hans funktionshinder. Calle har större problem än andra, han passar inte in i kommunens verksamhet. Och på grund av det så gör man sådana här placeringar.
– Sedan, om vi är självkritiska, varför har vi inte gått på tidigare? Men det handlar väldigt mycket om ork också, som förälder. Vi har kämpat väldigt mycket för Calle, säger Pontus Jacobsson.