– Han var världens snällaste, inte minst som jultomte, skrattar hon.
Farbrodern förekom ofta i radio på 50-talet med sin folkdansorkester. Spelade lunchmusik varje dag. Bevingad blev Povel Ramels refräng "Se goddag, Gunnar Hahn!". Det var alltså denne populäre tonsättare som äktade hela Sveriges "soldathustru" Ulla Billquist som gick bort 1946. Men hans nästa hustru Elsa lever ännu.
Nu står det blytunga instrumentet i Karins bostad. Tillsammans med hans skivor och hennes noter. "Tonbandet" uppträder var och varannan dag, ömsom i Gusum, ömsom Motala. Men övar gör Karin på ett elpiano för att inte störa grannen. Ibland plockar hon fram fiolen också, eftersom hon dessutom spelar i Bråvikens kammarsymfoniker. Som kämpar för sin överlevnad. Nästa konsert blir Händels Messias.
Ständigt på språng, van att orientera i skog och mark. Hon har till och med tävlat i veteran-SM.
– Bästa terrängen är fortfarande Kolmården, säger hon. Som liten tyckte jag om att bygga kojor i skogen. Jag höll på att bli enleverad av två herrar i Uzbekistan en gång. Men då pekade jag på solen och slapp komma på villovägar.
– Jag är äventyrlig, erkänner hon. Jag vill gärna åka till Kina och Australien, och har inte varit på varken Nord- eller Sydpolen.
Det finns knappt en kontinent som Karin inte besett eller en höjd som hon inte bestigit.
– Inkaleden i Peru var en fantastisk upplevelse och att nå fram till den förlorade staden Machu Picchu. Men det var en pärs som jag aldrig gör om på grund av den tunna luften. Vulkanen Teide på Teneriffa och Kebnekaise i Lappland var också "höjdare".
Med barnen spridda i England och Turkiet faller det sig naturligt att utforska världen. Som en av våra första backpackers. I bokhyllorna ligger atlasverken travade.
Steget är inte långt till språkcaféet på biblioteket som hon engagerat sig i, efter att ha undervisat i svenska för invandrare.
– Jag tyckte också det var viktigt att mina barnbarn i utlandet blev tvåspråkiga.
Sedan många år deltar hon i en bokcirkel, men slukar långt fler böcker än hon behöver. Hon lever efter mottot att ständigt lära sig något nytt. Att leva här och nu.
– Jag är tacksam över att vara frisk. Tidigare satt man fast i grottekvarnen och hade inte tid att utforska livet. Jag känner däremot hur tiden krymper och hur jag alltmer är del av ett historiskt sammanhang. Därför älskar jag historiska romaner och personskildringar.
Redan som 20-åring miste hon sin mamma tandläkaren och som 54-åring sin man ortopedkirurgen.
– Man väljer inte sitt öde, det är ödet som väljer dig, säger Karin som växte upp på Lidingö med fyra systrar och en bror.
Att vara barn under kriget innebar både frihet och ansvar. Pappan var civilingenjör och ofta borta från hemmet.
– När någon frågade "var pappa fanns " pekade jag på telefonen.
Alltsedan 1966 har hon Norrköping som sin hemstad.
– Att vara lärare i grundskolan var uppslukande. Som pensionär beslöt jag att tränga djupare in i "ämnet" och tog en magisterexamen i engelska och pedagogik.
Barnen har gjort sina val själva, bland annat har ett av barnbarnen Amanda Renberg varit verksam inom filmen och slog igenom med huvudrollen i "Hip,hip,hora".
För en äldre generation klingar säkert namnet Lindström mer bekant. I julas lagade Karin således Biff à la Lindström. Det är i hög grad ett familjerecept.
– Mormors morfar öppnade vin-och spritfabrik i Sankt Petersburg. Blev förmögen och uppförde herrgården Ed i Värnamo. Hans son Henrik skapade den berömda biffen på ett hotell i Kalmar 1862. Rödbetor och kapris var ju en typisk ingrediens i hans ryska barndom.
Varpå Karin bjuder på ännu en semla till elvakaffet.