Starens lilla trivsamma nedslag vid Fridtunatäppan i Vasaparken anno 1957 häromveckan väckte naturligtvis berättigad uppmärksamhet. NT:s önskekonserter var uppskattade, det har noterats. Men det var inte bara de klassiska tonerna som frodades vid Fridtunatäppan. Det förekom även finfin rajtan-tajtan. Nu har bland andra Christer Öjring, expert på Norrköpings tidiga pop- och rockhistoria, hört av sig med lite fakta i målet.
Han skriver att Norrköpings, så småningom, levande rockscen faktiskt såg dagens ljus vid Fridtunatäppan. Och att den i musiksammanhang allestädes närvarande Michael B Tretow skulle ha varit inblandad är givetvis ingen överraskning.
"Fridtunatäppan var en omtyckt och populär musikscen. Förutom NT:s önskekonserter så började stans rockband att inta scenen 1962. Varje tisdagkväll var det nystartade rockbandet Les Cinq husband. Då bjöds publiken på låtar av Elvis, Paul Anka och Cliff Richard. Les Cinq bestod av "Korpus", "Brollan", "Lalle" och Ronny.
1962 stod även Norrköpingsbandet Crystals med stans rockkung Leif ”Ålle” Åhlen på Fridtunascenen. Övriga medlemmar i gruppen var Michael B. Tretow, ”Barney”, ”Tompa” och Roger. 1957, den 7 februari, hade ungdomsgården T 39 på Trädgårdsgatan öppnat. Husband då var de nystartade Gast Rock Band, senare Rebel Rockers, med Leifa ”Stockis” vid micken".
Christer Öjring berättar dessutom att Benny Wagnberg i The Tigers – Norrköpings äldsta rockband, ännu aktivt – en gång förmedlade historien om en sällsynt uppsluppen afton vid Fridtunatäppan.
– Det var något Benny Wagnberg nämnde för mig för ett gäng år sedan. Att en minnesvärd spelning med The Tigers skedde sommaren 1962 vid Fridtunatäppan. Det kom så mycket folk att alla blomsterarrangemangen blev nedtrampade. Det stod mycket i tidningarna om det, säger Christer Öjring.
Staren har ännu inte läst i NT om vad som skrevs om den dramatiska spelningen. Men vid nästa besök i skyddsrummet med alla gamla tidningar, är sommaren 1962 ett givet mål för sökningen. Under 1960-talets popvåg i Sverige handlade den massmediala bevakning till stor del om hur publiken uppförde sig (illa), hur den såg ut (långhårig) samt hur banden lät (förskräckligt). Nu svävar det snarare ett kulturhistoriskt nostalgiskimmer över de svenska popbandens första försök att låta som förebilderna från Merseys kajkanter eller Londons fattigkvarter.