Julia Enemård med hunden Balou utanför deras nyrenoverade hem.
Julia Enemård föddes 1999 i Norrköping som den förstfödda av totalt fyra barn i hennes familj. Redan som liten började hon drömma om hus och hund. Som 22-åring började den drömmen bli verklighet. I dag står hon utanför sitt alldeles eget nyrenoverade hus tillsammans med den snart två år gamla hunden Balou.
– Jag känner att det här är allt jag vill ha. Det hade inte kunnat bli bättre än så här, säger hon.
Tankarna om att flytta från sin lilla lägenhet vid Eneby centrum till ett hus kom när Balou började växa upp.
– Jag kände att jag verkligen saknade en trädgård att kunna gå ut i och kasta boll eller bara vara ute. Det var så jag och pappa började prata om det.
Hon berättar att det här inte hade varit möjligt utan hennes föräldrars stöttning och hjälp med allting.
– Både pappa och jag höll koll på Hemnet och då såg jag det här huset, men kände då direkt att det var ett för stort projekt och därför inget för mig. När pappa sedan skickade länken på huset och sa att det kunde bli så bra började jag fundera på om han hade rätt, säger Julia Enemård och fortsätter:
– Mina föräldrar har hela tiden stöttat och varit väldigt pushande i att det kommer bli bra även när jag själv tvekade många gånger.
Och bra är just vad det blev för Julia Enemård.
Julia Enemård tillsammans med hunden Balou och hennes ena marsvin.
När vi besöker henne i Fyrby strax utanför Norrköpings stadskärna är renoveringen helt klar på insidan och endast fix i trädgården återstår. Hon blickar tillbaka på renoveringen och konstaterar att trots tuffa stunder har allting varit värt det.
– Det var en stor risk att köpa det här huset. Det värsta är att jag är pank. Precis alla pengar går åt till renoveringen, säger hon och skrattar till.
– Jag har aldrig tänkt att jag ska spara till ett hus, men jag har alltid tänkt att jag ska spara undan alla pengar jag har. Sedan har jag aldrig tänkt att jag skulle lägga pengarna på ett hus helt själv, men nu blev det så.
Renoveringen av husets insida är klar. Utsidan och trädgården är fortfarande i process.
Förutom den ekonomiska situationen berättar Julia Enemård att hon har tappat en del kontakt med vänner, då all fritid har gått till renoveringen av huset.
– Mina närmaste vänner har fattat, men det är många som jag känner att jag har tappat kontakten med på grund av renoveringen. Jag har varit så upptagen med renoveringen att jag inte har umgåtts med folk. Jag kan känna mig ganska ensam och det känns som många inte förstår, säger hon.
Tycker du ändå att det har varit värt det?
– Ja, verkligen. Jag känner också lite att nu har jag varit så fokuserad på det här i ett års tid, och om någon inte klarar av att jag inte har kunnat träffa eller prata med den personen varje dag kanske vi ändå inte ska vara vänner. Nu börjar det lugna ner sig så jag kan gå ut och ha roligt igen och träffa kompisar.
Nästan allting har hon renoverat själv tillsammans med sina föräldrar. Deras kunskap om renovering har gjort att inte så många hantverkare har behövt anlitats.
En stor del av trädgården var tvungen att grävas upp för att dränera huset.
– Även om det har blivit dyrt har vi gjort det så billigt som möjligt. Det är inte jättevanligt att man som singel köper hus helt själv. Det är lite annorlunda, men i och med att jag hade ett sådant stort stöd från mina föräldrar har det gått, säger hon och fortsätter:
– Det är fortfarande att jag känner "får jag verkligen ha hund och hus själv?" Alltihop känns fortfarande lite overkligt.
"Man måste våga testa. Blir det bra så blir det bra och blir det inte bra får man bara göra om", säger Julia Enemård.
Trots att Julia Enemård är nöjd med resultatet, och tycker att all tid hon har lagt ner har varit värt det, skulle hon inte vilja göra en sådan här stor renovering igen.
– Just så här vet jag inte om jag hade velat göra igen, men jag hade absolut kunnat renovera igen. Det är jättekul att se potential och gå in i ett rum och känna "så här skulle man kunna göra", säger hon och fortsätter.
– Mina föräldrar är precis likadana. De har renoverat sitt hus ända sedan de köpte det.
Tror du att du någonsin kommer känna dig helt klar med renoveringen av det här huset?
– Nej, jag tror inte det. Jag tror alltid att jag kommer se saker som jag vill göra eller ändra på. Jag har jättesvårt att se att jag någonsin kommer känna mig helt klar. Det tror jag har att göra med hur jag är som person, att jag alltid ser förbättringsmöjligheter.
Julia Enemård berättar att hon alltid har varit lite självkritisk vad gäller jobb och skola. Om hon inte har gjort sitt bästa har hon inte gjort det tillräckligt bra, men hon menar också att hennes uppväxt bidrar till känslan av att hon aldrig kommer känna sig helt klar.
– Mamma och pappa har alltid renoverat och de kommer nog aldrig bli klara heller. Man är nog lite van vid att konstant se andra möjligheter, säger hon.
Är det din personlighet som även har gjort att du vågade ta steget att köpa och renovera ett hus i en ung ålder?
– Ja, det tror jag. När jag var yngre var jag nog lite osäker och så, men ju äldre jag har blivit desto mer känner jag att "vad är det värsta som kan hända?" Och det värsta är att jag får sälja huset och flytta någon annanstans, billigare eller tillbaka till en lägenhet, säger hon.
– Jag menar, vi har bott litet förut så vi kan bo litet igen och må bra, men jag känner mer och mer att man ska våga ta risker.
Julia Enemård tar flera gånger upp hur glad hon är över att hon vågade ta risken att göra det här i en så pass ung ålder. Hon konstaterar att om hon inte hade vågat sig på det här projektet hade hon inte haft möjlighet att få uppleva allt som hon nu har gjort.
– Om man inte vågar göra någonting kommer man inte få ut något bra av det heller. Nu tog jag den här risken och nu får vi bo jättefint här och är jättenöjda med allt, säger hon.
Utomhusentrén efter renoveringen.
När hon en sista gång under intervjun blickar tillbaka på renoveringen kommer hon fram till två saker: Det bästa har varit att få drömma, och spendera tid med sina föräldrar.
– Bara att få drömma är nog det som har varit roligast. I början av renoveringen var att måla väggar så långt bort, men redan då kunde man drömma om var soffan skulle stå och vilken färg på luckor och golv jag ville ha.
– Också att få tillbringa så mycket tid med mina föräldrar. Jag är äldst av fyra syskon och det har alltid varit de andra som har krävt mer uppmärksamhet. Jag har aldrig spenderat så mycket tid med mina föräldrar som jag har gjort nu. Det tycker jag också har varit roligt att känna att jag har kommit närmare dem på många sätt.