Jenny Enstedt, 31 år, är en av många kvinnor som har drabbats av förlossningsskada. Men hon fick höra att allt var normalt och fick kämpa i flera år för att få en operation.
Jenny Enstedt var ung, frisk och vältränad när hon fick sina söner. Båda förlossningarna beskrivs i journalerna som helt normala. Men bland annat muskelfästen i underlivet gick av. Hon fick problem med urinläckage, att tömma tarmen och smärta vid mens och sex.
När vi ses är Jenny tydlig med att hon inte vill ses som något offer. Anledningen till att hon kliver fram och berättar är inte att någon ska tycka synd om henne, utan för att hon har tröttnat på att förlossningsskador inte tas på allvar och att kvinnor skäms över problemen.
– Vi kvinnor måste bli tagna på allvar när vi säger att något är fel, säger hon.
Jennys första förlossning, i Varberg 2014, blev en utdragen historia – på 26 timmar.
– Jag är inte en person som skriker när jag har ont. Och när jag väl sa "nu orkar jag inte mer" – då var det så. Alla värkar stannade. Ingenting fungerade längre. Det värkstimulerande dropp jag fick orsakade mest smärta, berättar Jenny.
Hon fick veta att barnet låg för långt ner för kejsarsnitt, men var för högt upp för att födas. Det slutade med att en läkare fick ta spjärn mot förlossningssängen för att dra ut hennes son med sugklocka. I journalen beskrivs ingreppet som "okomplicerat".
Det som hände var att Jenny fick en grad två-bristning och fick sys ihop med tio stygn.
– Läkarna sa till mig att det är som ett "skrubbsår". Men skadan hade gått upp i den djupa muskulaturen.
På återkontrollen hos mödravården förklarar hon att något "tittar ut" ur slidan, men får till svar att kroppen är skapad för att föda barn och att den tar hand om det.
– Jag tror inte att jag hade så mycket besvär, men den tiden var allt upp och ner. Min son hade kolik, allt fokus låg på det.
Efter bara ett år blev Jenny gravid igen. Inför den första förlossningen var hon helt orädd – nu var läget ett annat. Familjen hade flyttat till Norrköping och på Vrinnevisjukhuset fick hon extra stöd.
– Jag var orolig och ville ha kejsarsnitt. Men de pratade mig ur det. De sa att det är bättre för barnet är att födas vaginalt. Och jag ville ju mitt barn det bästa.
"Det har varit tufft att kämpa med samlivet. Jag och min man har en väldigt bra och stabil relation, men är det svajigt kan nog förhållanden att ta slut. Tänk om förlossningsskador, som går att operera, slår sönder en hel familj" funderar hon.
Förlossningen beskriver hon som en dröm med trygg personal som inte lämnade henne ensam. Barnets uppskattade vikt var 3,5 kilo – men sonen visade sig väga 4,7 kilo.
– Hur kan skattningen slå så fel?, undrar hon.
– Har en kvinna gått sönder kanske man ska överväga kejsarsnitt för att skydda kvinnokroppen och följa barnets vikt noga.
Enligt läkare och barnmorskan fick hon inte en skråma under den andra förlossningen. Men efteråt blev hennes vardag att gå med skydd i trosorna av rädsla för urinläckage. Mensen beskriver hon som "väldigt smärtsam" och sex likaså. Hon kunde inte bajsa utan att sätta ett papper mot mellangården och hjälpa till. Avsaknaden av vissa muskler och senor gjorde att området mellan slidan och tarmen var så försvagat att avföringen buktade ut i slidan.
Jenny sökte hjälp flera gånger, träffade sex -sju olika gynekologer och var med om otaliga undersökningar i Norrköping.
– Det som gjort mig ledsen är hur jag har fått kämpa. Allt är kaos, och man går till undersökningen och berättar: "Jag kan inte bajsa" eller "jag kan inte ha sex med min man". Men de svarar att allt ser normalt ut. Har du starkt knip bedöms du som hel.
– Det var fruktansvärt att utsättas för. Jag låg och grät i gynstolen varje gång. "Oj, du gråter, jag hämtar en kollega" kunde de säga. Så är det istället två huvuden som tittar där nere. Men ingen vet något.
Till slut gick en gynekolog med på att Jenny skulle få en operation.
– Men de hade ju inte hittat felet. Det kändes inte bra och jag ringde och sa det.
"Jag går inte upp i en gyn-stol igen" säger Jenny Enstedt.
I det läget skickades hon istället till kvinnokliniken på Linköpings universitetssjukhus, där fick Jenny genast förtroende för överläkaren och bäckenbottenspecialisten Eva Uustal.
– Hon hade inte ens börjat undersöka mig när hon sa att jag var trasig och sned. Hela vänstersidan var kollapsad. Jag bröt ihop, men den här gången för att jag blev så lättad.
I Linköping gjordes en operation för att komma till rätta med Jennys skador.
– Det är ju talande att det jag opererades för inte ens har en diagnos.
Operationen innebar att bland annat att muskelfästen reparerades och att mellangården och den bakre slidväggen byggdes upp. Det gav Jenny livet tillbaka.
– Nu sitter alla muskler där de ska. Jag behöver inte vara rädd att något ska gå upp när jag nyser. Det känns bra.
Men Jenny såg sig tvungen att byta jobb precis efter operationen, då hon hade ett fysiskt krävande jobb med att förtöja tunga båtar.
– Jag var rädd att dra sönder mig när jag var nyopererad och tog ett lättare jobb, säger Jenny som nu är matros.
Hennes skada finns inte ens med i statistiken och hon har inte anmält någon felbehandling. Grad 2-bristningar är vanliga bland förstföderskor, men någon tillförlitlig statistik finns inte.
Men att identifiera och klassificera bristningar är viktigt för att kvinnan ska få behandling och minska risken för livslånga besvär. Detta enligt en rapport från SBU, statens beredning för medicinsk och social utvärdering, som föreslår en rad förbättringsåtgärder.
En av de sakkunniga bakom rapporten, som kom i våras, var Jennys läkare Eva Uustal.
– Vi måste göra en uppryckning i förlossningsvården för annars kommer kvinnor kanske inte vilja föda vaginalt, säger hon till Aftonbladet.
Eva Uustal, överläkare på kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Linköping, blev nyligen utsedd till Svenska Läkaresällskapets Leanderföreläsare 2022. Detta för hennes arbete med att förbättra vård och behandling vid förlossningsskador och öka kunskapen bland kollegor.
Jenny skulle önska att kvinnor kallas till fler efterkontroller, kanske efter lite längre tid än i dag och att man använder tekniska hjälpmedel som ultraljudsstavar som kan ge en bild av muskulaturen.
– Man tar hand om barnet, men glömmer kvinnan efter förlossningen. Jag fick samla kraft länge mellan mina besök. Risken är att man börjar tro att man bara måste bita ihop och försöka leva med sina problem.
– Det borde vara grundläggande att man ska kunna sköta sina behov. Det är ganska förnedrande att behöva använda bindor eller känna ständig stress över närheten till toalett.
På senare tid har flera upprop gjorts för att för att bryta tabun runt förlossningsskador, bland annat från nätverket Våga vägra förlossningsskador och under hashtaggen #alltserfintut.
– Det är så bra initiativ. När jag har talat med vänner kryper det fram att de också har historier, som de inte har vågat prata om. I dag känner jag själv att jag har kommit förbi att tycka att det känns pinsamt. Man måste prata om saker för att få förändring, säger Jenny.