Stefan Janzon blev den stora hjälten ute på Bråviken, när han lyckades rädda en skridskoåkare, som gick genom isen. "Mitt livs viktigaste fångst. Det hade kunnat gå riktigt illa", säger Stefan.
Det har gått några dagar från det stora isdramat ett par hundra meter från stranden i Getå när vi möter upp Stefan Janzon vid Bråviken. Han har med sig sin fiskelåda, isborr och ispik och fixar snabbt ett hål i den 20 centimeter tjocka isen innan han sätter sig.
Precis som han gjorde i söndags.
– Jag har varit ute och pimplat i över 40 år och åkt långfärdsskridskor i över 20 år så jag har gedigen isvana. Jag och min lillebror var bara tio–tolv år när vi började i Tranås. Det blev en livsstil, men jag har aldrig under dessa år varit med om något liknande, säger Stefan Janzon.
Han är tillbaka i tankarna på isen, när allt hände.
Skridskoåkaren, som vill vara anonym, var ute och åkte med sin fru.
– Vi hade åkt fram och tillbaka en längre tid. Det kändes säkert och bra. Vi följde i spåren av andra, när det plötsligt bara sa plums... Jag hörde något konstigt precis före. Det kan ha varit ljudet av isen som brast. Jag vet att jag också tänkte "Vad är det här? Det känns helt fel!"
Hann du bli rädd?
– Absolut.
– Jag hade min ryggsäck, som jag flöt på, och började hacka med mina isdubbar, men isen brast hela tiden. Vi hade ingen livlina med oss, vilket var ett stort misstag. Jag hade varit i vattnet i två–tre minuter och var trött, men så dök den här killen upp. Han kastade sin lina till mig och drog upp mig på bara några sekunder.
Stefan Janzon blev den stora hjälten ute på Bråviken, när han lyckades rädda en skridskoåkare, som gick genom isen. "Mitt livs viktigaste fångst. Det hade kunnat gå riktigt illa", säger Stefan.
Stefan Janzon satt bara ett tiotal meter från platsen, där skridskoåkaren gick igenom isen.
– Jag var på väg längre ut och kände mig för med min ispik. Jag upplevde isen lite tunnare på vägen och tänkte gå runt det området, men satte mig i närheten och tog upp ett hål. Jag hann inte sitta länge förrän jag såg paret komma åkande och tänkte "de åker nog lite väl nära nu!". Så brast det, säger Stefan.
Skridskoåkaren rasade ner i vattnet på grund av en vindbrunn, som är ett öppet hål eller har ett mycket tunt lager is i en för övrigt istäckt yta och hålls öppen av vattenrörelser orsakade av vinden.
Stefan Janzon lämnade sin plats och fick med sig sin inpackade livlina, som han kastade till mannen i vattnet.
– Det var den här. Den är ganska tunn och känns bräcklig när man håller i den, men det räckte. Jag fick kasta linan tre eller fyra gånger innan han fick tag på den.
Du är hjälten på Bråviken?
– Jag gjorde bara det alla andra också skulle göra.
Blev du rädd?
– Nej. Jag brukar kunna hålla mig ganska lugn och inte bli stressad utan se till att det blir gjort. Isen runt omkring honom var helt okej, men jag förstod att jag behövde agera snabbt för att han blev trött ganska fort. Vi hade inte så mycket tid att spela med.
"Livlinan är ganska tunn och känns bräcklig, när man håller i den, men det räckte. Jag fick kasta linan tre eller fyra gånger innan han fick tag på den", säger Stefan Janzon.
Paret andades ut på fast is innan de begav sig in mot land.
– Jag hade inte tänkt att dagen skulle sluta så, säger mannen.
Vad vill du säga till din hjälte ute vid Bråviken?
– Han gjorde en storartad insats. Du måste verkligen tacka honom från mig igen. Jag sa nog "tack, tack" där ute, men jag var nog lite stressad och ville bara hem.
Du kan få hans nummer.
– Tack. Jag vill gärna prata med honom.
Kommer du åka skridskor igen?
– Jag kommer det. Jag sitter faktiskt och försöker hitta en bra lina och en krok jag kan fästa den i. Mitt stora misstag var, vid sidan av att inte ha med livlinan, att jag tittade på vad alla andra gjorde i det underbara vädret och inte tänkte på risken. Det ska man aldrig göra på isen. Man måste alltid vara sig själv närmast.