Livet har tagit en ny vändning. Nyss släppte han sitt sista uppdrag – att styra över Immanuelskyrkan.
– Så länge den får vara en kyrka är det fantastiskt. Inget slår läget vid Södra Promenaden.
Länge förde man samtal om att gå samman med Centrumkyrkan.
– Men nu samarbetar vi med Vineyard, som förvaltar fastigheten, och Allianskyrkan och Livets källa.
Det handlar om framtiden, om en föryngring av församlingen.
Efter tjugo år säger han farväl till sitt kanske käraste uppdrag. Kyrkan som han levt med sedan söndagsskolan. Och som gjorde honom till scout.
– Ingen fotboll men mycket friluftsliv. I små grupper.
Att inte sparka boll är nästan som att svära i kyrkan, ty detta är en sann lokalpatriot.
– Jag älskar Norrköping, en stad som ständigt utvecklas. Det var härligt att växa upp på Söder, gå i Holmstaskolan och sedan den nya Klingsborgsskolan.
Med tre bröder trängdes han i ett rum på tolv kvm.
– Det gjorde att vi levde utomhus och ständigt hittade på egna lekar. Spontanlek heter det i dag. Tio år gammal cyklade jag till Lindö för att bada. Det får nog inga barn göra längre.
När de egna barnen föddes insåg han att det inte längre gick att arbeta kvar i faderns expressfirma.
– Jag reste mycket, slet och bar. Det var onödigt att vara borta så mycket och det gick hårt åt kroppen. Det känner jag av nu.
Ingvar slopade h:et i sitt efternamn och tog samtidigt djupa intryck av diskussionerna som fördes i möbelbussen.
– Det blev mitt universitet, säger han och ser ut över Jursla från högsta punkten.
Uppväxt i ett liberalt företagarhem blev han aktiv socialdemokrat. Samtidigt som Vietnamprotesterna rasade och Olof Palme var namnet för dagen. 1973 hoppade han av och började ägna sig åt barn och ungdomar.
Han blev förskollärare. Ambitionen var nu att få in fler män i barnomsorgen och Ingvar fick direkt förestå förskolan på Stationsgärdet i Åby.
Naturligtvis blev han inte kvar på golvet, utan fick utreda barnomsorgen i Norrköping och planera för förskola för alla från fyra år. Under 80-talet tog han över ansvaret för barnomsorgsenheten och på 90-talet ledde han forsknings- och utvecklingsenheten Mimer.
– Det var spännande, att skapa ett pedagogisk innehåll och fortbilda personalen. Så kom datorerna som blev en resurs i skolan.
Ingvar hade fått chefstycke. Så snart den s-styrda kommunen väckte en ny verksamhet till liv kallade man på Almrot. Han blev (efter Mimer) kommundelschef i Eneby och Kvillinge. Allt som allt inrättades ett dussin kommundelsnämnder.
Var detta bra?
– Köp och sälj-modellen var inte bra. En intern marknad kan inte tas på allvar, hävdar Ingvar och fortsätter: Norrköping har ofta svårt med ekonomin. Man tror att man kan spara pengar på att centralisera, men decentralisering ger mer mångfald.
En dyrköpt läxa blev så optionspengarna – inalles 75 miljoner – som försvann ner i kommunens dåliga finanser, när Eon köpt kommunens kraftverk.
– Dessa pengar var avsedda för utveckling men nästan halva beloppet fick täcka förluster och driften av kommunen.
Ingvar skyller i dag på politisk oro, och på att nya kvastar sopade bort gamla ideal.
Hur upplevde du det?
– Det var ett svek och ett misslyckande. Jag är numera luttrad.
I stället fick han chefa för medborgarkontoret där målet var att socialtjänsten, arbetsförmedlingen och försäkringskassan skulle arbeta tillsammans, och för EU-projektet Mångfaldens ansikte.
– Det finns ett värde i att man är olika och har skiftande bakgrund. Olikheterna kan vara en styrka, förklarar Ingvar.
Själv bestämde han sig för att lämna politiken och kommunfullmäktige 1992.
– Jag satt i skolstyrelsen som lades ner. Jag var inte glad åt att man införde beställar- och utförandeuppdrag.
Som ordförande har han länge verkat för bland annat Broderskapsrörelsen, FN-föreningen, Marieborgs folkhögskola, Hela Människan, Bris och Föreningen Norden. Och så Evandersällskapet.
– Ja, han var en trivsam och härlig författare. Men på slutet bekymrad över att han inte var så efterfrågad.
Din favoritbok?
– Lillemor Holm. Underfundig.
Själv har han inrett sitt kontor i garaget. Med hyllmeter av kommunala handlingar. Om ett år går flyttlasset till ett seniorboende i Åby. Platsen som är mest hemma. Här har barnen vuxit upp och hit har de flyttat tillbaka. Än en gång står Ingvar Almrot inför ett uppbrott.
– Detta blir något helt annat. Jag har varit onödigt aktiv. Nu måste jag satsa på Gunilla.
Hon hade precis slutat som sjuksköterska. På 65-årskalaset föll hon av stolen. Efter hjärnblödningen är hennes högra sida förlamad.
– Jag är anhörigvårdare – utan ersättning. Samhället förutsätter att man ska ta hand om varandra, säger Ingvar.
Numera sköter han allt; mat, transporter, hemmet. Ser till att Gunilla har allt hon behöver och att hon kan fortsätta ägna sig åt sin hobby – måleri.
– Det är ett svårt uppdrag, där man känner sig avgränsad och fast i rutiner. Men min rastlösa själ mår gott av att vandra mer långsamt och eftertänksamt.
Gunilla och Ingvar kramas, och enas om att de ännu så länge har varandra.