Inget är läskigare än hundar
Jag har full koll på kvarterets alla hundar och jag besöker inte gärna en familj som har hund. Jag vet, hunden är jättesnäll. Men säg den hund som inte vill mopsa upp sig mot mig. Jag tror inte att den finns.
Många gånger har jag blivit utsatt för hundars lekfullhet. En vän bjöd in till kalas och den stora lurviga hunden låg under bordet och satte plötsligt sina tänder i min fot. Inte hårt men det var bara som om den ville markera att den visste hur fånig jag var. Jag vågade inte säga ett knyst.
Många vill också bota mig. Ett försök värre än alla andra kommer jag aldrig att glömma. Hunden, en schäferhane, var mycket stor men lydde husses minsta vink. Mannen föreslog att jag skulle sitta bredvid hunden och prata med den så att jag förstod hur snäll den var. Jag tyckte själv att jag var mycket modig och klappade den lite försiktigt.
- Nu ska du få se vad han kan göra nu när du vet hur snäll den är, sa mannen till mig. Hon är en buse, sa mannen till hunden.
Hunden började skälla och resa ragg utan att röra sig ur fläcken. Jag trodde att mitt hjärta skulle stanna. Det var ett under att jag inte kissade på mig. Jag tror aldrig jag varit så rädd i hela mitt liv. Mannen insåg ganska snart att det inte gick att bota mig på det sättet. Han tog hunden och försvann som en oljad blixt.
Jag har gjort en och annan upprörd också. Under en promenad med min lilla son i barnvagn kom en man med hund på stigen vi gick. Snabbt körde jag in barnvagnen i skogen. När mannen och hunden passerat kom jag raskt upp på stigen igen. Efter en stund träffade vi på mannen igen och samma procedur upprepade sig. Då skrek mannen efter mig:
- Du behöver inte vara rädd. Jag ska inte hoppa på dig.
Inte kunde han veta att jag inte var ett dugg rädd för honom, det var hans labrador jag var livrädd för.
Så jobbar vi med nyheter