Den ungerske regissören Belá Tarr är högt prisad i cineastiska kretsar. Totalt har han gjort nio långfilmer av vilka Sátántangó och Werckmeister Harmonies är de mest kända.
På svenska biografer har Tarr emellertid varit osynlig fram till nu. Turinhästen är faktiskt den första av hans filmer som fått en chans på bio hos oss.
Tarr är en krävande filmskapare som inte offrar en bild för att stryka åskådaren medhårs. Nej, här finns en formell disciplin och en orubblig integritet som påminner om Bressons och Dreyers filmer.
Ställer man upp på de villkor som ges – svart-vitt foto, långsamt berättande (ofta i realtid) och ett mörkt drama med avgrunden gapande – bjuds här en filmupplevele av det oförglömliga slaget.
Själva filmtiteln kommer från en anekdot om filosofen Nietzsche som i staden Turin åsåg hur en häst misshandlades. Vi kan utgå ifrån att filmens häst är just denna häst men här förflyttad till Ungern. I ett vindpinat slättlandskap bor en bonde och hans dotter och deras häst.
De bor i ett isolerat hus med jordgolv och vedspis och vi får följa deras vardagsrutiner under sju dagar. Fram till undergången (?).
Samma rutiner varje dag. Uppstigning på morgonen, påklädning, till frukost ett par glas palinka, till mat kokta potatisar. En titt till hästen som vägrar äta och dricka.
De enda avbrotten i vardagen är en besökande granne som pladdrar hejvilt och ett vagnslass zigenare som drar förbi.
Det är lika bra att säga det rent ut: Turinhästen är ingen film som tillfredsställer en bred publiksmak – men som filmkonst är den oslagbar.?