Trots att hon bor stort väljer Marie-Helene att inte ha sina dockor framme. De ligger omsorgsfullt sorterade och nedpackade.
– Jag har haft lite glasmontrar uppe med dockor men de blir förstörda. Solen bleker och det blir dammigt, säger hon.
Inför vårt besök har hon spenderat en lång stund med att klä på dockorna för fotografering. Och de från 1960-talet har inte kardborreband i kläderna som de senare dockorna. Där är det knappar och hyskor som gäller för att få på de små plaggen.
1959 kom Barbie nummer 1 och trots att Marie-Helene har hundratals dockor har hon inte den.
– Det är ju en docka som bara är tillverkad i 30 000 exemplar i Amerika och den såldes aldrig i Sverige. Det finns inte så många i dag men en sådan docka i ett fint skick skulle kosta 100 000 kronor.
Men hon har ägt Barbie nummer 3. Men den sålde hon, just den dockan bleknar för snabbt i hudfärgen för att vara tillräckligt fin. I stället har hon flera nummer 4.
Storhetstiden för Barbie, berättar Mari-Helene, var på 1960-talet. Varenda liten flicka ville ha den exklusiva dockan. NK var första att ta in den. Där sålde det första lilla partiet slut direkt, och det fick köande småtjejer att gråta.
Själv blev hon inte riktigt intresserad förrän på 1990-talet. Och det är de gamla äldre dockorna som lockar med sina dräkter och rese-outfits.
Men vad säger hon då om Barbies smala midja och extremt låga ben?
– Ja, hon är ju helt galen i figuren. Två meter lång om hon vore verklig och ja, helt galen. Men hon är ju en docka och gjord för att kläderna ska sitta fint. Jag förstår inte riktigt grejen med diskussionerna kring hennes figur. Det är en leksak. Sen vet jag att tillverkaren Mattel idag gör en docka som ska vara mer naturlig.
2004 visades hennes samling upp på Stadsmuseet i Norrköping. Det blev en besökssuccé. Ett tecken på att Barbie är intressant för alla åldrar än idag.
För en Barbiesamlare, och det finns många sådana i världen och i synnerhet i USA, så är det viktigaste att hitta dockor som är så intakta som möjligt. Helst ska de vara ”never removed from box”. Marie-Helene har flera sådana.
Via säljsajter och privatpersoner som hör av sig får Marie-Helene tag i sina Barbies. Hon har aldrig lagt några offantliga summor, men självklart har värdet växt i hennes ägo. Hon vill inte spekulera i vad samlingen är värd. Det är inte viktigt för hon ska inte sälja den.
– Min sambos dotter Cassandra får ta över min samling, sen får hon bestämma vad hon vill göra med dem.