Jag som reporter har fÄtt lÀmna min mobiltelefon i ett skÄp och har endast ett anteckningsblock med mig in pÄ hÀktet. DÀrför kan jag inte ta nÄgra bilder under julklappsutdelningen.
Det Àr ganska mycket rörelse i korridoren. NÀr hÀktespersonal kommer med intagna som exempelvis varit pÄ promenad eller pÄ toaletten fÄr jag direktiv att gÄ in i en sidokorridor tills de passerat.
Pelle Bark och Jonas Agestam, prÀst i Svenska kyrkan, rör sig vant i lokalerna. HÀktespersonal knackar pÄ dörrar till celler. De öppnar inspektionsluckan och berÀttar för den intagne att de ska fÄ en julklapp. Sedan gÄr pastorn och prÀsten in i cellen, överlÀmnar julklapparna och önskar god jul.
Jag fÄr stÄ vid sidan av dörren och ser inte de intagna, men jag hör att mÄnga tackar glatt för julklapparna.
Jonas Agestam har varit fÀngelseprÀst i snart 18 Är. Pelle Bark har arbetat med intagna i ungefÀr fem Är. NÀr de inte delar ut julklappar kommer de till hÀktet en till tvÄ gÄnger i veckan för att möta internerna.
â Man fĂ„r prata om det man vill. I en del samtal kan det vara att man bara lyssnar. Det mĂ„ste ut sĂ„ mycket saker. Ibland blir det mer att man vrider och vĂ€nder pĂ„ det och trĂ€ffar samma personer gĂ„ng efter gĂ„ng, sĂ€ger Pelle Bark.
Vi fortsÀtter fram genom korridoren och passerar en kvinnlig kriminalvÄrdare.
â Jag Ă€r lite besviken pĂ„ er, sĂ€ger hon till dem medan hon pekar mot huvudet och skrattar.
Jonas och Pelle förklarar att de vissa Är haft tomteluvor pÄ sig nÀr de delat ut julklapparna. Jag frÄgar dem varför de ger almanackor till de intagna.
â Det blir lĂ€tt sĂ„ att dagarna bara flyter ihop. Jag uppmuntrar ofta att hĂ„lla rutiner och en almanacka hjĂ€lper till med det. Man kan skriva in nĂ€r det Ă€r hĂ€ktningsförhandling eller besök av anhöriga. Det blir nĂ„got att hĂ€nga upp dagarna pĂ„, sĂ€ger Jonas Agestam.
Sedan förklarar han att det Àven Àr en gammal tradition att fÀngelseprÀster och pastorer delar ut almanackor till intagna.
â Den vanliga traditionen Ă€r att dela ut en almanacka, men vi har lagt till den hĂ€r chokladtomten. Det Ă€r uppskattat, flikar Pelle Bark in.
Vi kommer fram till en cell dÀr den intagne gÄr med pÄ att prata med mig sÄ jag följer med Jonas och Pelle in. Han sitter pÄ sÀngen och har en liten tv pÄ skrivbordet.
Jag ser att han blir glad nÀr prÀsten och pastorn kommer.
â Det Ă€r alltid trevligt att fĂ„ en julklapp, sĂ€ger mannen.
Han förklarar att han fÄtt en julklapp av Jonas och Pelle tidigare.
â Jag kan nog gissa vad det Ă€r, sĂ€ger mannen och skrattar medan han hĂ„ller upp den inslagna almanackan.
NÀr vi kommer fram till vissa celler förklarar kriminalvÄrdaren som leder oss runt att tvÄ personer Àr inlÄsta dÀr. DÄ mÄste vi vÀnta pÄ att han tillkallar en kollega innan dörren kan öppnas.
Jag frÄgar prÀsten och pastorn hur de mÀrker av överbelÀggningar pÄ hÀktet i sitt arbete.
â Det var lite smĂ„jobbigt under vĂ„ren och sommaren, sĂ€ger Jonas Agestam.
Han förklarar att om det endast Àr en intagen i cellen sÄ fÄr de gÄ in sjÀlva, men om tvÄ Àr placerade i cellen mÄste de ordna ett sÀrskilt samtalsrum.
â Det blev krĂ„ngligt att fĂ„ till samtal. Dessutom var det ett antal som blev kvar hĂ€ktade nere i arresten. DĂ€r var paniken Ă€nnu större. Det Ă€r ett otroligt primitivt rum och de var ju nĂ€stan som i chock dĂ€r nere. DĂ„ blev det tyngre för oss att hĂ€rbĂ€rgera den hĂ€r enorma frustrationen och sorgen, sĂ€ger Jonas Agestam.
Han fortsÀtter:
â Det pĂ„verkade mig rĂ€tt mycket.
Upplever du att det har blivit bÀttre?
â Jag tycker det. Det kĂ€nns som att det blivit lite luft i systemet. Nu har jag inte varit pĂ„ arresten pĂ„ flera mĂ„nader.
Det gÀngkriminella vÄldet i Sverige har blivit allt grövre de senaste Ären. Finns det personer som blir provocerade av att ni gör det hÀr?
â Jag mĂ€rker inte av det. NĂ€r vi gĂ„r in hĂ€r gör vi det helt förutsĂ€ttningslöst. Jag har ingen aning om vad de Ă€r misstĂ€nkta för. De Ă€r heller inte dömda, Ă€ven om vi kanske nĂ„gonstans har dömt dem eftersom de placerats hĂ€r, sĂ€ger Jonas Agestam.
Pelle Bark hÄller med.
â Jag möter mĂ€nniskor som tycker att det Ă€r bra att kyrkan Ă€r hĂ€r, sĂ€ger han.